Tillbaka på jobbet efter en hel månad.

Allting är liksom precis som det var när jag gick hem! Helt sjukt - man tycker ju att någonting borde hänt?! Det känns som jag har varit Törnrosa och sovit i hundra år, vaknar och allt fortsätter precis som det var...

Samma grävskopa står på vägen utanför, samma gubbar gräver ner nåt eller anlägger nåt eller bygger nåt (vet ärligt talat inte riktigt vilket) och jag får en känsla av att de liksom stått där sen jag gick hem. Utan att ha gjort någonting alls, bara... stått...

Alla papper ligger kvar där jag la dem (fast det har tillkommit en liten hög, snyggt travad i hörnet på skrivbordet) så det känns som jag gick hem igår.

Vet inte vad jag hade förväntat mig egentligen. Men jag trodde nog det skulle vara... annorlunda...

För det kan väl inte vara så att om jag försvinner stannar hela världen? Wow i så fall! Shit, jag är nog mer betydelsefull än jag vet om...   

Nu känns det inte som jag haft semester alls! Det känns som jag åkt hem, ätit middag och åkt tillbaka.

Buuuhuuuu - jag behöver SEMESTER!!   

Det finns några som följer min blogg och som då och då kommenterar, ger feedback och massor av styrkekramar, uppmuntran eller bara ett hej.

Själv är jag dålig på att kommentera tillbaka - inte för att jag är nonchalant utan för att jag tycker det är så himla krångligt...   Man måste godkänna kommentaren, backa till sin egen blogg, välja att kommentera, skriva en kommentar och sen godkänna den igen - omständligt. Förmodligen gör jag fel, det finns nog ett enklare sätt men jag har inte tagit mig tid att utforska det vidare.

Alltså tänker jag massor av snälla tankar och förutsätter att ni vet hur glad jag är ändå. Ja, jag vet, jag är blond...

En del kommenterar mina blogginlägg direkt på FB och då är det lättare, där kan jag kommentera tillbaka medetsamma.

Men nu vill jag en gång för alla tala om hur glad jag är att ni finns, hur viktiga era kommentarer faktiskt är och hur mycket jag tycker om er, både familj, vänner och bloggvänner! Ni vet nog alla vilka ni är hoppas jag.   

Jag har fått en liten utmärkelse idag! Å jag är så både häpen och glad så jag vet inte till mig! Jag ska återkomma till detta, men det kräver lite förberedelser.

Och jag måste vänta på att doktorn ska ringa från barnavdelningen på lasarettet. Mellanfisen har massor av feber och tja, det är ju som det är...

Medan ni väntar presenterar jag er för en bloggvän jag har; riesling.bloggplatsen.se

Läs hennes blogg medan jag är på date med Il Dotore vettja!  Mycket nöje!

Har tillbringat eftermiddagen tillsammans med två brorsdöttrar i ca en-metershöjd ungefär. Förtjusande ungar. Men snacka om att man vänjer sig snabbt vid att ens barn bli större! För efter ett par timmar är jag lika slut som om jag tillbringat en hel vecka som enda personal på en överfull småbarnsavdelning på förskolan...   

Knepigt hur snabbt det gått att bli bekväm och layed back när småbarnsåren är över och man återgår till ett liv utan sopborstar i kökslådornas handtag, uppochnervända dörrhandtag och grindar för trappor och dörrhål. Ändå har vi levt med småbarn i princip sedan 1989 fram till för ett par år sedan, så det borde inte vara så enkelt kan man tycka. Kanske är det bara det faktum att jag mentalt vet att egna småbarn är ett helt avslutat kapitel som gör att jag automatiskt anpassas till att bli mer bekväm?   

Bara en sådan sak som att jag förr hade automatiska ögon i nacken och full koll på samtliga småbarn i ett rum, vare sig det var mina egna eller andras. Nu har jag inte ens koll med de två ordinarie ögon som sitter där de ska! Ryggmärgskänslan har liksom trubbats av. Jag behöver inte ha samma koll!

Småbarnsskrik var en sån sak som jag tidigare knappt registrerade, det var liksom vardagsmat. Jag hörde bara att "okej, det är inte min som skriker" och sen kunde jag stänga av och lugnt fortsätta vad jag höll på med. Nu för tiden hör jag småbarnsskrik i affären och blir superstressad. "Varför SKRIKER barnet, har det inga föräldrar, är det ingen som bryr sig om det" och till slut hör jag inget annat och glömmer bort vad jag skulle handla. Trots att jag med sunt förnuft vet att det står en stackars svettig förälder någonstans som bara vill komma ut ur affären och ta hand som sitt skrikande barn signalerar min hjärna "nu ska du bli irriterad" till hela mig och så blir jag det.

Ska jag dessutom fokusera på att lägga alla varor med streckkoden åt rätt håll på bandet blir jag svettig över hela kroppen och det hela slutar alltid med att jag gör det mest förbjudna; lägger upp ett berg av varor och sen har dåligt samvete hela dagen...

Nån dag - in a future far, far away - ska jag förmodligen och förhoppningsvis bli farmor. Och då kommer jag bli en sån där farmor som tar igen all bad parenting på mina barnbarn. När barnbarnen sen blir odrägliga, bortskämda och fullkomligt hopplösa skickar jag hem dem till föräldrarna och tackar för lånet.

Men det är lite speciellt med syskonbarn ändå. De må vara hur sjövilda, bångstyriga och saftkladdiga om de små fingrarna de vill - när de kikar fram bakom dörrposten med håret på ända, chokladrandiga i hela ansiktet och slänger iväg slängkyss efter slängkyss efter en smälter man nånstans inombords hur många bullar de än slängt i kaffekannan, hur många saftglas de än vält ut och hur många gånger de än stolt visat att de lärt sig att spottas...   

Vissa saker vill inte ens jag ironisera över för de är liksom jobbiga på riktigt riktigt. Som när ens barn inte mår bra... På riktigt.

Vår mellanfis har inte mått bra sen han var sju år. Eller egentligen ännu tidigare, men det blev mer uppenbart och påtagligt ungefär i skolåldern. Han lider av kroniskt illamående och känner att han behöver kräkas hela tiden och ingen vet egentligen varför. Det har gått lite i vågor och ibland är det hanterbart - men lika ofta inte.

Vi har sprungit hos läkare, vårdcentraler och lasarett. Vi har letat i böcker och broschyrer, dammsugit internet och försökt på alla tänkbara vis att hitta någon liten, ynka ledtråd som skulle kunna hjälpa oss att hitta en tänkbar anledning och därmed kunna hjälpa honom må bättre. Men nej - magen är tydligen ett mysterium.

För något år sedan fick vi - äntligen - tag i en läkare som verkligen lyssnade, tog hans problem på allvar och därmed hamnade vi i händerna på barnavdeldningen på lasarettet. Ett annat lasarett än där vi varit tidigare. Det fylldes rör på rör med blod från hans armveck och en dietist kopplades in. Proverna visade att han inte är glutenallergiker. "Ta bort mjölken" sa hon.

Ett tag verkade det bli aningen bättre! De värsta topparna försvann och han blev lite gladare och piggare. Vi vågade inte säga något högt men bad tysta böner för oss själva. Nu skulle väl allt bli bra?  Men det blev det inte... Jag kontaktade dietisten igen. "Ta bort mjölk och soja" sa hon. 

Den här sommaren har han haft ett smärre helvete. Han mår illa precis hela tiden och det har lett till att han inte kan äta. Vem kan äta när man hela tiden mår som om man ska spy? Äter man inte så mår man illa för det. Ni hör spiralen här va? Mhm. Han utvecklar sakta men säkert anorexia. Det är en sjukdom som inte alltid bottnar i bantningshysteri eller psykiska problem. Den kan också utvecklas av att man kroniskt mår illa och därför inte kan äta. Hungerkänslorna försvinner och behovet av mat trubbas av.

Nyligen kontaktade jag i desperation barnavdelningen igen. "Kom hit" sa de. "Nu med en gång".

Nu får han inte äta vete, mjölk, soja eller ägg. Han väger 48 kilo och är 1,70 lång. Hans BMI ligger på 16,6. Han är likblek, har påsar under ögonen och ser ut som om han aldrig sett varken sol eller fått frisk luft, trots alla strandbesök i sommar. Han orkar knappast gå 50 meter utan att få håll och får vila.

Idag fick vi provsvaren från vårt besök. Han har lågt med vita blodkroppar och för höga levervärden, vad det nu betyder. Han ska kallas till ultraljudsundersökning och nytt besök hos läkaren och dietisten. Vi är i goda händer.

Känslan när man har ett barn som mår dåligt, som utan ord vädjar om hjälp och man inser att man inte kan är obeskrivlig. Känslan man har när man har ett barn som mår så dåligt och sakta börjar tyna bort framför ögonen på en går inte heller att beskriva. Det är mitt jobb att se till att mina barn mår bäst i världen! Och jag kan inte, för jag vet inte vad jag ska göra...

Missförstå mig inte, det är inte mig det är synd om! Vad jag vill ha fram är hur ett sjukt barn påverkar hela familjen när man drunknar i hopplöshet och vanmakt. Hur man vänder sig till högre makter gång efter annan och ber om att få byta plats med sitt barn. Hur förbannad man blir när det insinueras att hans illamående det beror på att man är en dålig förälder. Jag VET att det är något som inte funkar i hans mage. Fråga mig inte hur jag vet, jag bara vet...

Mina tankar går till alla föräldrar med barn som diagnostiserats med obotliga sjukdomar. Där man VET vad det är för fel men ändå inte kan hjälpa.

För vår del har vi fortfarande inte fått utrett vad som är fel. Men vi har åtminstone gott hopp om att vi ska få det och det ska lösa sig. Ovisshet är jobbigt men ger ändå ljusa möjligheter att allt ska bli bra! Det är lite olika situationer...

Att jag berättar det här (vilket sker med tillstånd från min son vill jag tillägga) beror på att jag vill förklara för er som känner oss varför vi inte är på topp just nu. För jag har lite svårt att förklara det här och det blir lätt lite jobbigt.

En vän sa till mig idag att "var inte så duktig hela tiden, du FÅR vara lessen". Men jag kan inte det. För jag måste kunna peppa min son. Det kan jag inte om jag är lessen och trött.

Men egentligen är man ju det ändå. Mest för att man är så maktlös och okunnig. För att man har dåligt samvete över alla gånger man blir irriterad på en unge som inte äter. Som ringer och måste hämtas i skolan. Som fräser och bråkar hela tiden eftersom han inte mår bra. För att man är så otillräcklig.

Det känns som man sviker den man älskar mest i hela världen - hela tiden.

Nähä, nu får det vara bra med allvareriet för idag! Det som inte är bäst kan bara bli bättre - igår skruvade vi isär hela vattenanläggningen och hör och förvånas!

Vattentryckt funkar igen!!!!!!!   

Vi är inte världens bästa föräldrar - men banne mig att vi är världens bästa fixa-vatten-tryck-VVS-are!

Nästa vecka ska jag börja jobba. Ångestångestångestångest.

Det är egentligen inte själva "börja-jobba-grejen" som ger mig ångest, jag trivs väldigt bra med mina jobb.

Nä, efter lite funderingar på hästryggen har jag kommit fram till att det är just det faktum att jag inte gjort allt jag tänkt under de fyra veckor jag varit ledig! Återigen föll jag i dumma fällan - man ska inte ha så jäkla mycket planer!

Det är så mycket som kan falera; det kan bli för varmt, det kan bli för kallt, för regnigt, för myggigt, för soligt, för molnigt, för tråkigt - name it.

Dessutom kan det som kändes så otroligt inspirerande innan semestern plötsligt bli det mest tråkiga man kan tänka sig!

När jag hoppade av hästryggen ikväll vart det nästan beckmörkt ute innan jag kom från stallet. Lite halvkyligt, hög klar luft och lite lite känning av krispig freshness. Ni hör va? Japp - snart är det höst! MIN årstid!

Blotta tanken får mig att känna mig lite piggare faktist. För jag vet att jag vaknar till liv på höstkanten, när man kan andas frisk luft och orka röra sig.

Idag har jag i alla fall tvingat mig att ta tag lite i bortprioriterade saker. Nä, det var inte roligt men nu är det gjort - övervåningen skiner som värsta juvelbutiken! Imorron är det nedervåningen och sen ska jag bara njuta av mina sista lediga dagar. Åtminstone ska jag bli snäll igen.

Tror jag.

Egentligen får man inte beklaga sig när man har det som jag. Inte utan att man slutar klagosången med ”men jag ska inte klaga eftersom vi lever i ett land som inte varit i krig sen stenåldern och vi HAR det ju egentligen jättebra”.

Blahablaha!

Nu är det såhär att jag är ingen ädel, nobel och vacker-på-insidan-människa, jag är en gnällig, missnöjd och sur kärring som tänker gnälla preciiiis hur mycket jag vill, trots tak över huvudet och mat på bordet! Maten är aldrig god i alla fall…

För min vattenförsörjning i det här huset funkar fort-far-ande inte som den ska, mina barn bråkar och min man förstår mig inte! Dessutom har halva min ”egna” semestervecka gått och jag har inte gjort nå-gon-tiiiing av allt jag tänkte göra! Det enda som är uppåt i det här huset är min vikt…   

Antingen regnar det och jag får ägna hela dagarna åt att tvätta om all tvätt som jag redan tvättat två gånger, eller så måste jag planera massa matinköp (mellansonen är nu satt på mjölk-, vete-, soja- och äggfri diet, suuuuuuuuck, fattar ni hur mycket mjölk, vete, soja och ägg det är i all mat???), jag ägnar tid åt att gå runt och irritera mig på att hela huset ser ut som en återvinningsstation med skit som inte går att återvinna och jag orkar inte gå ner i källaren med saftmajan! Alltså står den på bänken i köket och tar upp massa plats och jag känner riktigt hur den hånar mig. I hörnen frodas Toddar och Moddar (våra nya husdjur, dammråttor, långhåriga sådana) och JAG VILL HA ETT BADRUM SOM FUNGERAR!!!   

Därtill släpar katterna in kadaver i form av fåglar och möss, sen äter de så de spyr. Inomhus. Kattungarna skiter visserligen i kattlådan men om någon varit där innan så går det lika bra på golvet! DE har inga problem med det! Nyss var det en som rev ner min fina kruka som gick i miljarder bitar eller åtminstone fyra-fem och jag är beredd att låta dem följa med ner i soptunnan. Kattungarna alltså.

Snart är semestern slut och jag vill inte börja jobba för jag är ju inte FÄRDIG med mina fönster och jag behöver flera veckors semester till och jag ville ju plocka jordgubbar men det hann jag inte och nu är de slut och snart är blåbären också slut och NÄR ska jag hinna ut i skogen och plocka dem och hur ska jag kunna rida när det bara ösregnar varenda gång jag drar på mig ridbyxorna och varför får jag inte gnälla bara för att det är fred i landet och jag har tak över huvudet när jag ändå inte har något badrum och stopp i brunnen och varför är det ingen som har lärt mina barn att städa och plocka undan efter sig måste jag verkligen göra allt själv????   

Det är faktiskt SYND om mig! Åtminstone just nu.

Bara så ni vet.   

Nämen hörni - nu får det väl räcka med bloggsemester va?

Inte för att jag kan påstå att jag har upplevt speciellt mycket att blogga om egentligen, semestern har flutit på i lugnt och stilla tempo. Inga större skandaler eller katastrofer har drabbat oss och ingen är väl egentligen mer förvånad än jag!

Öland ligger kvar där vi lämnade det (tror jag) och huset står intakt. Men nästa år kommer vi nog stanna två veckor i paradiset för jag hade världens hemåkarångest när vår vecka var över. Hade gäääärna stannat ett tag till i slottet!

Ja, sen är klart att det under vår vecka regnade mer än det gjort på 100 år förstås och hela Öland höll på att dränkas, men det var inte vårt fel! Och inte led vi större skada av det heller, vi satt och kurade med levande ljus och lyssnade till ovädret utanför. Att man t o m fått stänga av Ölandsbron hade vi ingen aning om förrän vi läste om det i tidningen dagen efter...   

Och det faktum att jag upptäckte att jag packat ner fyra par byxor men inga tröjor till mig var ju inte heller något som förvånade, det är tämligen normalt. Fick åka och köpa lite nya tröjor, stackars mig! Men vi var ju tvungna att åka till affärerna i alla fall för lillfisen fick ju inte med sig några underkläder heller. När vi ändå var där passade maken på att handla lite kläder han också, hela Dressman hade "Ta tre betala för två" så han gjorde det.

Sen åkte vi tillbaka dagen efter för att gnälla eftersom han fått betala för samtliga plagg. Det visade sig dock att man hade satt ner alla priser på kvittot för att man inte kunde ha ett kvitt som visade Noll kronor för var tredje plagg, ett i mitt tycke ganska konstigt resonemang men visst. Att man den dagen satt ner samtliga makens nya tröjor för 300 spänn styck till 75 kronor går inte att gräma sig över - jag menar NÄR är rätt dag att handla kläder liksom? Nä, precis, det vet man ju aldrig!  

Att hunden fick öroninflammation och fick göra besök på djursjukhuset var ju inte heller speciellt sensationellt. Någon skall ju till sjukan, det hör ju till! Lite trist att det åt upp halva semesterkassan kanske men det är hon ju värd. Även om maken kanske tycker hon är lite vääääl dyr i drift i vissa lägen. Men det bryr vi oss inte så mycket om, The White Bitch och jag!   

Sen kan ju ingen tycka att det är skumt när hela familjen och mellanfisens kompis drar iväg i ottan och kör flera mil för att prova på vindsurfing. Visserligen var det väl lite aningens obetänkt med tanke på att det just den dagen var totalt vindstilla och kanske borde vi inte sett sååå himla förvånade ut när instruktörerna informerade om att det inte gick att vindsurfa utan vind, men äsch! Bagateller, bagateller. Vi kan inte det där med vindsurfing och vem har liksom koll på att alla flaggor på hela Öland hänger som värsta slipsarna ned för flaggstängerna?   Inte vi!

Nåja, instruktörerna har säkert varit med om värre och glömt oss vid det här laget...

Nä, som sagt, semestern har varit ovanligt lugn och händelsefattig!

Nu går vi in på min sista vecka här och maken har redan börjat jobba. Men jag har ordnat sällskap ändå, släpade hit en maffig karl som ska bo hos mig hela veckan!

Han är sååå snäll och enda gången vi får lite bekymmer är när han försöker sätta sig i knäet på mig.

Å nu tror jag han ska få släpa runt mig en runda i byn - förhoppningsvis stannar han upp och kissar då och då så jag får känna fast mark under fötterna!