Skickade följande mail till ICA Bokförlag:

"Hej!

Har ingen aning om ifall jag vänt mig till rätt person nu, men jag högg ett namn på er hemsida och det blev ditt. Kan du inte hjälpa mig kanske du vill ha vänligheten att vidarebefordra mig (eller åtminstone mitt mail) till någon som kan?

För många år sedan hade jag en gammal upplaga av Rutiga kokboken. Den gick sönder, sidorna klibbade ihop och den vart väl allmänt illa medfaren så jag köpte en ny, sjunde utgåvan 2006.

Sedan dess har jag varit lite deppig...

I min gamla upplaga fanns nämligen vid bakrecepten något som kallades "Veckobak på tre (möjligen 6?) timmar" eller liknande. Där utgick man från ett grundrecept och fick ut både bröd, frallor, långpannebröd, skorpor mm mm ifrån detta.

Jag bakade det där jätteofta!

Eftersom jag förutsatte att det skulle finnas i min nya Rutiga kokbok kastade jag den gamla och har som sagt varit lite deppig sedan dess... Det fanns inte med!

Jag saknar mina skorpor och inte minst långpannebrödet.

Nu har jag naturligtvis ingen aning om i vilken upplaga det var med eller hur gammal min gamla bok var, men ni kanske vet?

Och tänk... Tänk om ni t o m HAR boken kvar och jag kan köpa den av er? Eller ännu bättre - tänk om ni kunde hjälpa mig att få fram receptet jag pratar om...

Då skulle jag återuppta det där med hembakat bröd, mina barns förutsättningar att bli bra medborgare öka, min make en lycklig make och tillvaron te sig mer rosafärgad än idag!

Känner ni för att göra en samhällsinsats och bidra till vår eviga lycka och tacksamhet så blir jag inte ett dugg lessen!

Varma hälsningar"

Om nu någon av er här händelsevis råkar ha den bok jag mailat om kanske ni kunde göra en insats och dela med er av receptet?

Så kanske jag kan dela med mig av en sån här?

Idag skulle det lagas mat!

30 konfirmander skulle ha läsning idag i vårans kyrka och två föräldrar skulle bistå med matlagning. Den ena föräldern var jag, den andra var någon annans mamma.

Vi hade bestämt att göra ugnsfalukorv och potatismos och klockan 10 skalade vi potatis som värsta straffkommendanterna. Vi kokade, skar, ketchupade, gratinerade och mosade. Två minuter i tolv var allt klart, matrummet attackerades av en mindre tromb, tio minuter senare var maten uppäten. Nja, inte allt, det blev en del över. Jag höll ett öga på om någon backade och tog mer, och det var flera stycken! Präster och personal kom ut och berömde maten, den var sååå god och allt det där.

Mamman och jag tittade stolt på varandra och dunkade varandra i ryggen. Vi hade lyckats bra! Wow, vi kanske borde valt ett annat yrke...? Vi var ju som gjorda för att laga mat!!

Efter disktorkning, undanstök och allt det där körde jag hem, glad och lite mallig över framgångarna med matlagandet,  och gjorde ett mossbord. Det blev inte lika fint som kompisens (nä, jag har inte ALLS snott idén, jag har bara låtit mig inspireras!) men det blev finare än det var innan.

Jaja, jag skaaaa fixa till plastkanten. Sen.

Medan jag stod där och grejade kom konfirmationssonen hem och meddelade att maten hade varit allt utom en hit, den smakade ingenting och att ingen gillade den... "Den var som skolmaten ungefär" meddelade han och gick in och spelade TV-spel.

Jahapp... Betraktade min skapelse i form av mossbord och tyckte det såg ut som en bilolycka och gick in.

Men jag har i alla fall de coolaste strumporna i stan!!  

Jag är, som bekant för en del, emot könskvotering, emot lagstadgad fördelning av föräldraförsäkringen och kraftigt emot genusdiskussioner när det gäller mina barn. Har bloggat om det förut, minns bara inte när.

Tog idag del av följande:

"Ta inte bort - lägg till!" Gillar din son bilar, fine, men se till att det finns dockor också och bekräfta att det är okej att leka med dem.

Att man ska erbjuda barn, oavsett kön, både s k "flick- och pojkleksaker" är för mig självklart. Men att speciellt bekräfta att det är okej för killar att leka med dockor och tjejer att leka med bilar behövs inte - mina ungar vet att det är okej att leka med precis vad man vill. De väljer bort det som kalla typiska "flickleksaker" helt av sig själva och jag tillåter dem göra det.

Barnen i den här familjen har i alla tider haft både lego och playmobil (unisexleksaker, hurra för mig!). Lego har varit deras liv, playmobil har bara samlat damm. Aldrig har någon föreslagit att jag ska bekräfta för dem att det är okej att leka med playmobil bara för att de inte gör det automatiskt...?

Mina krav är ganska enkla när det gäller mina barn; låt dem vara som de är! Låt dem leka med vad de vill och råkar det vara bara s k pojkleksaker så må det vara hänt! Tvinga inte in dem i en politisk korrekthet som inte faller sig naturligt för dem som individer. Jag är ganska övertygad om att barn finner sina naturliga vägar, utvecklas till bra medmänniskor om man bara öppnar dörrarna åt dem och visar var ingången är. Om de nu råkar föredra de blå dörrarna så är det vad som är naturligt för dem som individer och därför skall deras kliv över varje tröskel applåderas, oavsett vilken färg på dörren de väljer.

Jag undrar: på vilket sätt gör det mina söner till starkare, godare och vettigare människor (vilket är mitt huvudsakliga mål med min uppfostran) att jag bekräftar att det är okej att leka med dockor? För all aktiv uppmuntran ska väl ha något syfte?

Eller, om man drar det till ytterligheter; varför ska jag uppmuntra mina barn att leka med dockor om de inte vill? Vad är vitsen - vad är det jag missar att uppnå med mitt föräldraskap och inte ger mina barn om jag inte gör det?

Återigen - vad är det jag inte förstår?????

Efter gårdagens deprimerande läge känns det faktiskt aningen bättre idag. Nä, ingenting funkar som det ska nu heller, men vi kan småelda i pannan och fryser inte ihjäl i alla fall!

Maken pratade med återförsäljaren av Atmospannan igår och fick ett bra förslag på a) renovering av nuvarande panna, b) vari problemet kan bestå och c) hur vi kan lösa det med en ny panna vi skulle få köpa. Billigt.

Det får bli en ny panna. Finansieringen ska nog lösa sig - jag korrekturläste mellansonens fiction-uppsats till skolan igår och han lovar dela med sig av intäkterna när den kommer ut på bokdiskarna. Där ser ni! Även inkonsekvent, regelvidrig och odisciplinerad uppfostran kan ge goda resultat!

Annars händer det inte så mycket (hahaha) men just nu känns det väl inte som jag behöver så mycket happenings. Det lunkar på liksom, både med viktökningen och rökningen och på måndag ska jag lämna bilen på verkstad. Inga revolutionerande förändringar med andra ord.

I Malmö, där storsonen har sin hemvist, skjuter de på folk. I Kalmar, förort till min hemvist, placeras bomber i rondeller. Det känns som om någon är ute efter oss! Bombmannen i Kalmar har de åtminstone fått tag på, värre är det med skottgalningen i Malmö. Skulle kännas helt okej att åka ner och hämta hem min gosse faktiskt.

Vad ska han ut i stora världen och göra - det hade väl varit bättre han hållt sig här hos sin mamma? Inbäddad i bomull i en liten ask liksom. Men nä, de förstår inte sitt eget bästa. Ungar...   

...så jag tror faktiskt jag gör det nu...

Pannan funkar inte, bilen funkar inte, avloppet funkar inte, vattentrycket funkar inte, laddomaten funkar inte, vattenpumpselektricitetsgrejen funkar inte, jag funkar inte och de akuta investeringsbehoven om 250 000 kronor funkar inte.

Börjar bli läge att hitta en bra återvinningscontainer för dysfunktionella familjen...  Helst en med dusch, varmvatten, ett värmesystem som inte kokar oupphörligt eller låter som en trafikolycka i Niagarafallen.

Tips, någon?

Imorron är det möte, på fredag är det innebandy, på lördag ska vi laga mat åt konfirmanderna i kyrkan, på söndag är det innebandy igen och nu kom jag på att jag nog inte hinner baka några lussekatter i helgen som jag först var inne på.

Jo, jag tänkte ju att jag - för en gångs skull - skulle vara ute i god tid och när advent behagar infinna sig bara plocka upp en påse ur frysen sådär coolt och husmoderlich, värma den sedan länge inköpta glöggen, tända mina avdammade, uppsatta adventsljusstakar och luta mig tillbaka, avnjutandes Jöbacks julskiva och skråla med i Halleluja så gott jag kan. Barnens ögon skall tindra, lussekatter ätas och julmusten skumma. Frid och ro skola vila över denna tomtebolycka.

Jo, som sagt.

Annars brukar jag flänga runt samma dag och både baka lussekatter, köpa glögg medan de jäser och pynta medan family satt sig för att fika. Inte i år! Fast det börjar ju inget vidare...

Jag kan inte baka på kommando. Jag måste ha inspiration, jag måste ha "bak-känsla", flow och medgång i livet. Precis som när jag ska städa, måla fönster eller slipa spackel - det går inte annars.

Idag kände jag lite bak-känsla och shoppade loss bland vetemjöl (är Vetemjöl Special så himla mycket bättre än Vetemjöl?), strösocker (är finkornigt bättre än vanligt?) jäst (söta degar, naturligtvis) och margarin (gaaaahh, det fick bli Milda den här gången också). Kollade lite på sirapsflaskorna och fick bipolär schizofreni-ångest och gick därifrån utan vare sig vit,ljus, mörk, vanlig, bröd- eller bullsirap. Vaffan är problemet - förr var sirap sirap och end of discussion, bullar och bröd smakade utmärkt! Sen kom jag på att man inte behövde sirap i lussekatter, men ändå...

När jag kom hem hade bak-känslan över i vilket fall som helst så det spelar ingen roll. Får se om jag får tillbaks den innan jästen krympt ihop till gråstenar i kylen.

Jo, jag köpte så det skulle räcka åt svärmor också, men hon bakar bullar, jag bakar lussekatter. God fördelning och stor frys.

Nu ska jag äta äppelpaj. Imorron ska jag jobba med vikten.

Minns ni min förra jul förresten...?

http://sajberlena.bloggplatsen.se/2009/12/19/2309222-julefriden-som-forsvann/

Igår fick jag en leverans med SJ (i tid och allt, vad är det som händer?).

Leveransen bestod av en styck svärmor som susat ner från Norrlandsskogen för att avlägga visit.

"Kan jag göra något medan ni jobbar?" frågande hon igår kväll.

Hahahahahahahaaaaa. Öh - jadå!   

"Det är bara att ta för sig" svarade jag generöst och slog ut med handen över vårt forna s k hem. Det där hemmet där de nytvättade högarna ligger i drivor runt golven i väntan på att bli vikta, där hela matsalsmöblemanget är dränkt av stryktvätt, där man knappt märkbart kan skönja konturerna av prylar under dammlagren och där frysarna gapar tomma i väntan på bullar och kakor.

Så jag lämnade hemmet i morse med strykjärnssvärmor i högsta hugg och for iväg med hennes ord ringande i öronen: "Vill du ha något bakat får du köpa hem grejer och jäst".

"Hinner nog inte idag" svarade jag men vid närmare eftertanke ska jag nog ta mig tid att passera affären på väg hem.

Jag har nämligen ingen tid att passa idag - jag kan handla ända till de stänger affären om jag vill! Barnen tar bussen hem och kommer till framdukat fika och ingen står och väntar på mig vid någon fritidsdörr. Redan nu känner jag hur lite av min totalt losta energi börjar pocka på någonstans.

"Om du har tråkigt så har jag tinat upp massa köttfärs" sa jag. "Du kanske vill slänga ihop nåt...?"

"Jajamen, jag kan göra köttfärslimpa och kanske lite biffar..."   

Ni hör va? Tror t o m jag ska ta mig i kragen och uppbåda kraft att ringa en VVS:are som kan komma och kolla varför jag måste lufta av värmesystemet fyra gånger under en eldning, varför trycket i systemet ligger på 0,1 istället för 0,5 och varför vattenpumpen inte slutar gå förrän man dunkat med en rörtång på givaren. Jodå, jag tror faktiskt jag orkar det!

Aaaahhh, life is good!

Jahapp! Nu har vi varit hos AB Svensk Bilprovning, min Spykersaab och jag.

Tänkte tagit med mig ett kuvert med pengar - bara som tack för jag fick komma då - men nån pratade om mutor och bestickning yadayada så jag hoppade det. Fast jag hade ju kunnat ta med en låda choklad, då behövs inga bestick.

Nu, såhär i efterhand, konstaterar jag att det var nog lite synd att jag inte gjorde det. För de såg som lite trötta ut, killarna som klämde och skakade på min lella bil, och hade kanske behövt lite choklad.

Att besiktiga bilen är lite som att gå till tandläkaren ni vet, tandläkaren petar och grejar och mumlar massa grekiska (möjligen latin) kombinationer till nån tandsköterska och man ligger där i stolen och funderar på om det ens var nån mening att gå dit. Man borde kanske passerat tandkyrkogården och grävt ner sitt garnityr med en gång istället.   

Så känns det att besikiga bilen. Personalen pratar bildelsord med varandra och knappar på en svart dosa, och man vet inte om man ens har nån bil kvar att köra därifrån med. De hissar upp bilen och skakar på den och jag är nästan säker - det som inte var kass när man kom är kass när man åker därifrån.

Ett tag tyckte jag lite synd om killen som stod under bilen för det droppade regnvatten i huvudet på honom hela tiden.

I alla fall slutade det med en gedigen lista som överlämnades av en trött men vänlig herre med en beklagande huvudskakning och en klapp på axeln. "Du har en månad på dig" sa han tröstande och jag snöt mig och gick. Vid närmare eftertanke var det inte ett dugg synd om honom som fick skitigt regnvatten i huvudet...   

Nu överlämnar jag med varm hand Spykersaaben till Mekonomenverkstaden. Tillsammans med min plånbok och barnens alla planerade julklappar... Sorry barnen, i år blir det bara en påse nötter. Men de är ju sin mors söner, mina arvingar, de kommer förstå. Värre är det med maken... 

Maken vill att jag skaffar annan bil. Jag vill inte ha nån annan bil! Aldrig ger jag upp min Spykersaab, vi är som ett!

Jag kommer slåss till sista bensindroppen i min kamp för Spykersaabens bevarande!

Naturligtvis förutsätter jag att ni alla stöder mig i min kamp?!