"Vi måste göra något åt våra ohälsosamma liv" sa jag till maken igårkväll. "Vi är ju helt försoffade, rör oss inte, äter inte nyttigt (syftande på chokladen vi just glufsat i oss) och hittar massor av ursäkter för att slippa ta tag i saken".

Ursprunget till mitt konstaterande var ett radioreportage jag hörde på väg hem från jobbet om att varannan kvinna och var tredje (? osäker där, minns inte exakt) man anser sig missköta sin hälsa genom att att "leva fel".

"Meeen HUR ska vi hinna DET?" frågade maken. "Det är ju fullt upp hela tiden med innebandy, möten, matcher, möten, skjutsa barn och möten! Dessutom är det mörkt när vi kommer hem, man kan inte ut och springa i beckmörker."

Han har rätt i sak. Vi tillbringar tre till fyra kvällar i veckan och en av helgdagarna på olika aktiviteter utanför hemmet. Men ändå...

"Man måste ju inte vara ledig för att sluta röka" menade jag. "Och äter gör vi ju varje dag, frågan är om man kan äta lite nyttigare mat? Jag är ledig på onsdagseftermiddagar och du på fredagseftermiddagar - då hinner man väl röra lite på sig?"

Men det är de eftermiddagarna man måste göra allt man inte hinner när man jobbar. Ringa samtal, betala räkningar, handla, planera mat, diska, tvätta, städa, vika förra veckans tvätt, byta lakan i sängar, borsta hunden, räfsa löv, ta in ved, umgås med vänner, plocka svamp... När man ringt nödvändiga samtal och betalat räkningar är klockan redan sex och det är kväll!

När jag tänker "sunt leverne" så ser jag framför mig hur man frossar i frukt och grönsaker, hur man gör sin egen juice och hur man dricker typ granbarrsavkok eller nåt... Man blötlägger bönor och bakar bröd på vattnet som blir kvar när bönorna är blöta. Varför man ska ha blöta bönor vet jag inte, jag har aldrig gjort det och äter inte bönor. Eller granbarrsavkok. Men det låter hurtigt och nyttigt! Men hur ska man hinna sånt?

Frukt och grönt äter vi ju. Fast oftast köper jag fem äpplen och barnen äter två, efter några veckor är huset fullt av flugor och jag fattar inte varifrån de kommer? Ända till jag hittar några f d äpplen som ligger och dräller nånstans...

Och sallad äter vi nästan varje dag! Grönsallad, gurka och paprika. Och Fetaost och olivolja och salladskryddor. Aaaah, när jag känner efter så kan jag nog förnimma hur vitaminerna formligen rusar runt i blodomloppet. Eller var de nu tar vägen, de där ruccolasalladsvitaminerna. Möjligen bäddas de in i tjocka lager av Chokladkakeavlagringar och placerar ut sig i fettcellerna runt rumpan, kan vara så...

Men allvarligt talat - vad är det som kännetecknar en hälsosam livsstil? Bönorna? Motionen? Aktiviteterna? Sociala kompetensen? Antirökningen naturligtvis, men rödvin? Hur är det egentligen med rödvinet?? Ena dagen är det nyttigt och nästa dag är det onyttigt...

Alla människor som upplever att de lever ett hälsosamt liv - hur gör ni? Hur plockar man in hälsosam livsstil i en normal vardag?

Ytterligare en hektisk dag har passerat och aldrig kommer den igen.

Förkyld lillfis, vabbande make och själv har jag grottat ner mig i semesterlöneskulder och lite annat smått och gott.

På vägen hem inhandlade jag en ny kaffebryggare eftersom den gamla valde att dö utan förvarning och vi under en period använt oss av en 100 år gammal campingbryggare. Den gör kaffe som också smakar 100 år och camping. Så kan vi ju inte ha det, sa jag och sträckte fram en tom hand till maken. Vips fylldes handen med kaffebryggarpengar som jag alltså nu lämnat i Ge-Pe-affären.

Nu häckar jag i soffan och mumlar då och då tröstande ord till maken som hävdar att han "håller på att bli" förkyld. Han är inte ens där än och ändå låter han som om det är skarpt läge att ringa 112. Detta bådar inte gott... Men jag matade honom precis med en chokladkaka som han lagom lidande har lyckats peta i sig samtidigt som han kollar på nåt på TV. Vet inte vad det är men det verkar vara någon form av tävling i att kasta sig på gräsmattor med snyggaste stilen. Nån boll är visst inblandad också och jag misstänker att maken hejar på laget som inte har oranga tröjor för han låter inte så glad.

Fick skrapa rutorna på bilen imorse vilket osökt fick mig att börja fundera över julen som är i antågande. Det börjar väl bli dags att planera den antar jag...

Hämtade upp mellansonen från konfirmationsläsningen och han ägnade hemfärden åt att tydligt deklarera att han "aldrig i livet tänkte fullgöra sina ålagda sysslor att gå runt med kollekthoven på juldagen klockan 7". Som den ansvarsfulla moder jag nu är och för att göra en lång historia kort så slutade det hela med att det ska han nog visst göra det! Därtill tror jag han lärde sig ett och annat om "ansvar", "åtaganden" och "gilla läget". Man hinner med mycket uppfostran på 20 minuter.

Örk, jag åt också en chokladkaka och nu har jag både ångest, ännu mer övervikt och imorgon ska jag börja ett nytt liv. Eller på torsdag möjligen, får se vad det är för väder imorron...

Jag behöver en ny diskmaskin, har jag sagt det?

  Gick upp och nattade lillfisen för en stund sedan. Läsning, kramning, pussning och hela kittet.   

"Sov gott nu" sa jag och släckte lampan. Lillfisen låg där med gosedjuret i form av en julmus (!), lyssnande till Bert på CD-skiva (vilken f ö har snurrat i CD-spelaren varenda kväll sedan i maj eller nåt och håller på att driva resten av familjen till vansinnets brant).

Jag gick ner och började med sånt som mammor gör när barnen lagt sig, d v s kollade lite på disken på diskbänken, betraktade den ovikta tvätthögen, suckade och satte mig för att kolla så min FB-chokladfabrik tuffade på.

Rätt som det är hör jag hur lillfisen ylar i högan sky! Jag rusade upp för trappan, övertygad om att han klämt fingrarna av sig eller slagit hål i huvudet... Jag hörde hur maken talade lugnande till honom och sprang in; "Men lille gubben va ä de då?"

Julmusen hade tappat benen...

Ni kan alla vara lugna - jag har lekt julmuskirurg och sytt fast dem igen.  

Blommor och krya-på-dig hälsningar mottages tacksamt.

Och ja, chokladfabriken på FB går jättebra!   

Jahapp! Det var det - nu är det kallt, frost, is och vinter!

Mössorna, vantarna, halsdukarna - var finns allt sånt?

Vet inte!

I våras plockade jag eventuellt ur allt sådant, la i nån bra liten låda och tänkte att "jag lägger allt här så vet jag var jag har det till nästa vinter" och på den vägen är det. Eller, möjligen, har allt sånt rymt sin väg under sommaren då de känt sig lite glömda och övergivna. Prylarna i det här huset har en viss förmåga att göra så. Mucklor kanske?

Bara att köpa nytt, betala och se glad ut. Sen står jag framåt mars och kliar mig i huvudet och undrar var alla 100 mössor, 100 udda vantar och sjuttioelva halsdukar kommer ifrån. Jag brukar frenetiskt försöka pracka på barnens alla  kompisar varma ytterkläder i tron att de glömt prylarna här, men det visar sig alltid att det är våra egna saker som jag glömt att jag köpt...

Lillfisen behövde en varmare jacka idag, lite synd att den slutade under armhålorna och i armvecken bara... Den gjorde liksom ingen större nytta i år.

Dubbla tröjor, halvvarm jacka, hårdrocksscarf och nyinköpt mössa och vantar får göra honom varm.

Nu brukar ju sådana här dagar bli både soliga, varma och ganska okej framåt dagen vilket innebär att kläderna kastas av plagg för plagg och sedan får de återhämtas i skolans och fritids "glömda kläder-låda" när förrådet hemma sinat.

Jojo, inom vissa områden är man både erfaren och rutinerad! Synd bara att man glömmer väsentliga saker inom andra områden lika lätt... Som var man ställt lådan märkt "Vinterkläder" till exempel. Om man ens gjort någon alltså...?!

Man brukar lätt känna igen mina barn när första kylan kommer. Det är de som har för små jackor, för små skor och olika vantar. Oftast toppat med en mössa som är antingen för liten eller hänger långt ner på nästippen.

Bad parent... I know.   

Nu har jag fått ett "nästanbadrum", ett badrum med fungerande dusch fast bara på låssas!   

Det är okej, jag kan ta det.

Av två alternativ i detta totalrenoveringsobjekt är det nog det näst bästa, och faktum är att efter lite fix och don så känns det överlevnadsbart. Lite glad för det faktiskt! Den gamla duschen har ju funkat den med, men den är pytteliten, mörk, äcklig och varenda gång man duschar kastar sig duschdraperiet över en och klistrar sig fast runt benen på en. *ryyyyys*

Förresten, vad är det med duschdraperier som alltid överfaller en när man duschar? De sträcker sig efter en och omsluter en, kalla och äckliga och det spelar ingen roll hur man gör - de får alltid tag på en! En gång, för länge sedan, hörde jag att man skulle forska om det där men jag har inte hört något resultat.

För att återgå till verkligheten - vi har nu också två fungerande toaletter vilket förkortar kötiderna på mornarna avsevärt. Guld!

Tanken är sedan att installera en sån där dusch med ånga och massage ni vet, men först måste tvättstugan byggas om och gamla duschen rivas och yadayadayada.

Gårdagskvällen slutade som förrgårskvällen, film på TV och en mamma sovandes i soffan. Min kära family börjar bli lite less på mig nu, jag känner det även om de inte vill säga något högt. Förutom storsonen då, som översvallande hjärtligt tackade mig för sällskapet igår morse. Jag kunne skönja en viss ironi i hans utläggning men låssades inte om den utan genmälde ett "men DET var så lite, älskade barn, hade jag varit vaken hade nöjet varit helt på min sida!"

Vet inte vad det är de inte förstår när jag säger "jag kan inte titta på TV för jag bara somnar" men nånting är det. De tror jag skojar!

Jag hann i alla fall äta både kladdtårta och negerbollar innan jag sakta sjönk in i det ljuvliga tillståndet av mjuk, skön sömn med min snarkande hund bredvid. Det var ju en himla tur, tänk om jag missat det också!   

Idag är det innebandypremiär för mellansonen, maken har gjort funktionärsschema och jag ska stå i kiosken. Sen ska jag slänga mig i bilen, skjutsa storson till tåget för hemfärd till Malmoe, åka hem, laga middag och - förmodligen - lägga mig på soffan och somna. Eller skura golv i köket, har inte bestämt mig än. Då håller jag mig åtminstone vaken!

Erkänn att ni är vansinnigt avundsjuka på mitt spännande liv, eller hur?   

Btw hade det suttit fint med en ny diskmaskin.

Igår var inget vidare faktiskt. En sån där dag man lika gärna kunde varit utan.

Planen var:

Åka till lasarettet med son. Åka tillbaka, droppa son i skola. Maken fortsätta hem och städa, jag fortsätta till jobbet i lugn och ro. Avverka en eftermiddag med förutbestämda arbetsuppgifter; bokföra moderbolagets verifikationer.

Resultatet blev:

Åka till lasarett med son. Ett par mil härifrån ringer mobilen, precis när maken hämtar sonen i skolan. Besöket måste ställas in, läkaren har sjukt barn. Tillbaka till skolan med sonen, maken kör hem och jag till jobbet. Bra där - fick mer tid på jobbet!

Fick inget gjort, det krånglade hela tiden.

Var astrött, jättegrinig och ganska agressiv.

Stannar på Apoteket för att hämta medusin åt mellanson. "Den har jag inte, kommer på tisdag" säger tant Apoteket. "Ska jag beställa?"

Nä, det finns FLER apotek, jag hittar ett som har, tack och adjö.

På väg från mitt ena jobb till mitt andra passerade jag Lindex, DaCapo, Indiska och Skofynd. I samtliga affärer utom DaCapo tillfrågas jag om jag har deras
)¤¤?=#&" medlemskort. Jag fräser att jag inte orkar med alla )¤&#%"# plastkort och att hela mitt hus är möblerat med plastkort och jag ORKAR inte fler plastkort och svaret är alltså Nej.
Jag kommer till andra jobbet och ska börja boka in verifikationerna. Var är plastmappen med underlagen? Borta. Totalt borta! Uppslukade från jordens yta.

Hela eftermiddagen gick åt att leta. När eftermiddagen var slut konstaterar jag att revisorn tagit dem med sig vid sitt sista besök och så var den eftermiddagen bortkastad.

Hämtar upp storson vid tåget.

Kör till Morris-apoteket för att göra ett nytt försök att hämta medusin åt mellansonen. Nitisk Apotekstjej knappeliknappar på sin dator och tittar på mig under lugg. "Den här medicinen får inte ges till barn under 18 år!" Öööh... Nähä?! "Men läkaren har ju skrivit ut den till min son, han behöver den?" "Aaa, men du vet, då skulle läkaren skrivit att hon tar på sig ansvaret... Du vet, jag kan inte ta ansvaret och lämna ut den om inte läkaren skriver att hon tar ansvaret. Då kan ju JAG få problem för JAG inte tagit ansvaret. Vem ska ta ansvaret då?"

Jag suckar djupt, sänker rösten ett par tonsteg och säger långsamt: "JAG tar ansvaret. Jag vet att det inte är lördagsgodis jag ska hämta, jättebra att ni är om er och kring er men medicinen är utskriven i samråd med psykolog, kurator, överläkare och dietist på barnmottagningen, kan jag FÅ MIN MEDICIN???"

"Nämen du vet, jag har kollat Fassen här då, och jag kan inte ta ansvar för detta. Jag måste ringa läkaren".

"Läkaren är hemma för vård av barn, hon ringde mig idag och bokade av vårt planerade besök... Men prova överläkaren på barnavdelningen i Kalmar, han vet att det är okej."

"Har du numret till Kalmar lasarett?"

"Nä."

"Okej, jag försöker ändå". Smajl, ursäktande leende och in på ett kontor. Jag sätter mig på en soffa och väntar. Snygga och bekväma soffor har de i alla fall, privatapoteken. Tjusigt.

Nitisk apotekstjej återvänder. Skakar beklagande på huvudet och meddelar att hon inte fick tag på läkaren. Tell me something I did´nt know...

Hon ropar på sin chef, diskussioner, blablabla, jag förklarar återigen att han SKA ha den här medicinen och att detta har diskuterats fram på ett utvärderingsmöte med dietist, läkare, psykolog, kurator, oss föräldrar och sonen själv.

"Ahaaa, så DU vet att han ska ha den?" Suck och jaaaaaa. Annars stod jag ju inte där och skulle hämta den...?

Efter mycket om och men med ordet "ansvar" inbegripet sjuttioelva gånger fick jag medicinen i en påse, ytterligare ursäktande leenden och  förklaringar på hur situationen uppstått "ansvaret du vet, vem ska ta ansvaret" och med tillägget att Nitisk Apotekare var nyutbildad och precis börjat sitt första jobb. Brabra, okejokej, kul att du fått jobb, kan jag få den jävla påsen nu OCH ÅKA HEEEEEM???? Jag har haft en skitdag och jag orkar just nu inte med en ännu längre skitdag och jag är hungrig, trött och mina muskler mellan skulderbladen blir kortare och kortare och mina axlar möts just nu ovanför mitt huvud.

Jag fick påsen, efter att ha avlämnat telefonnummer, mobilnummer, mitt namn, läkare och psykologers namn. Jag frågade om jag skulle skriva på någon ansvarsförbindelse men Nitisk Apotekar-chef sa att jag inte behövde det. Tack och hej.

Idag är det lördag. Idag är jag snäll igen och jag är ju inte dummare än att jag förstår deras problematik. Förstår jättemycket. Förstår bara inte varför jag alltid kommer i skottlinjen när saker krånglar?

Köpte även ett par nya skor på Skofynd. Letade efter ett par nya mormorskängor men det är tydligen bara jag som gillar såna, för de fanns ingenstans. Hittade ett par andra snörkängor, bruna.

Maken tyckte de var tråkiga.

Jag tycker han hade en tråkig inställning.

Hur vet man att ens barn börjar mogna, bli äldre och att det finns hopp om att -  mot alla odds i den här familjen - de trots allt ska bli någotsånär anpassade samhällsmedborgare?

Kan möjligen det faktum att mellansonen kliver upp, gör sig iordning och åker till skolan som värsta a-pluggisen trots att han inte behövde vara ett gott tecken?

Jag väljer att tolka det så.

Och jag klappar mig själv på axeln, torkar tårar av rörelse ur ögonvrån, väcker maken med kaffe på sängen och ett stort GRATTIS - we did it! (Nu raljerar jag lite, han fick inget kaffe).

Jag väljer nämligen också att inte uppmärksamma den där diffusa tanken långt bak i huvudet, den som säger att vi nog missat att tydligt kommunicera hur dags vi skulle åka till lasarettet idag.

Idag vill jag bara känna att jag är en good parent! VERY good parent!   

Som grädde på kladdkakan ska jag också ringa till hans prao-plats och meddela vilken vecka han kommer. Det har bara gått en vecka sedan jag lovade den informationen till hans handläggare, men man kan ju inte komma ihåg allt.

Men idag känns det nog som en bra dag att göra även det.

Igår stod jag och vek tvätt klockan två på natten. Båda barnen har både rena underkläder, strumpor och tröjor som ligger i deras garderober och inte i tvättkorgar här och där. 

Jösses, jag blir väl snart nominerad till Årets Morsa!    

Kan någon vettig människa förklara för mig varför barn i skolan har obligatoriska läxor två gånger i veckan?   

När jag gick i skolan, sådär för länge sen, då fick vi läxor när vi inte hann det vi skulle och eventuellt behövde jobba ifatt. Eller inför prov. Men inte på lågstadiet!

Vad är det som gör att alla barn idag har läxdagar inplanerade i "fritidsschemat"?

Vilken vuxen hade accepterat att ha obligatorisk övertid varje tisdag och torsdag? "Öh, jo, ditt jobb här är åtta timmar om dagen men sen tillkommer den obligatoriska övertiden två gånger i veckan. Finns speciella hemmajobbsuppgifter numera, dem kan du ta i korgen vid stämpelklockan när du går hem, okej?"

Det gnälls massvis på att familjer idag inte har tid för varandra. Att det är för mycket aktiviteter, för mycket stress och för lite kvalitetstid. Varför ska man då äta upp den tid som finns med läs- och matteläxor???

Man trycker t o m upp färdiga "läxböcker" som skolorna har till barnen och som enbart är till för att göras i hemmet. Varför då? Räcker inte tiden i skolan till för att barnen ska lära sig eller vad?

Det är inte det att jag tycker det tar för lång tid - det handlar inte om timmar av läxor när man går i första och andra klass. Jag hakar upp mig grejen som sådan för jag förstår inte syftet. Blir barnen mer intelligenta och lär sig mer om de gör övningarna hemma?

Hos oss är vi sällan eller aldrig hemma före klockan fem. Lillfisen har tre timmar på sig innan han ska i säng under vilka det ska ätas, pratas, plockas ur väskor, lekas, lösas problem, skapas nya problem, bråkas med brorsan, förberedas en ny dag, kramas och ses på TV.

Han klagar aldrig på läxorna. Men jag tycker det finns så oändligt mycket roligare saker att göra den där halvtimmen än sätta honom på en stol för att räkna tal eller svara på läsförståelsefrågor.

Bort med obligatoriska läxor!