Moahahahaaaa - ni anar inte hur många människor som missar sin besiktningstid och rullar runt på gatorna i god tro!

Jag lättade ju lite på slipsknuten igår och erkände att jag missat det där - även om det naturligtvis inte är MITT fel, det är nån annans, har bara inte klurat ut vems än - och vips! kommer den ena efter den andra ryggdunken med orden "du är inte ensam". Det är så man blir rörd till tårar!

Nu har allt löst sig, tror jag, för klockan 07.24 imorse pep mobilen. "Du erbjuds besiktningstid imorgon 10.20 Vill du ha tiden, skicka BOKA innan klockan 07.29"

Gaaaaaah!!   

Jag var väl inte helt med på noterna vid det klockslaget, så jag sprang runt som en hysteriskt yr höna och letade efter min dator. Funderade över hur lång tid det skulle ta att få igång den, koppla upp sig och få iväg ett "Boka" men insåg efter ett par minuter att de nog menade att jag skulle svara på SMS:et med mobilen...?   

Ny hysterisk rusning för att hitta ett fönster med tillräcklig täckning för att få iväg ett SMS, tapptapptapp på skärmen, tappade fel naturligtvis och höll på att skicka AOKA men fann mig, började om, skicka och svosch. Nytt SMS: Välkommen.

Puuuuuuhhhh....

Eftersom jag nu inte har riktigt koll så vet jag ju med mig att jag kommer köra in med en Spykersaab i sina bästa år, vacker som få med bara lite rost i dörrar och skärmkanter (tror jag) men som dunkar betänkligt någonstans underifrån... Likaså låter den lite högt, kan vara nåt avgasljuddämpningsfel och sen vet jag ju inte alls hur den ser ut under. Jag har kollat flera gånger och jodå, jag tycker den ser bra ut men det är inte alltid besiktningsmänniskor och jag tycker likadant.

Ratten är lite skavd men mina tidigare besiktningserfarenheter säger mig att de inte brukar lägga någon större vikt vid sådant. Inte heller brukar de reagera på alla miljoner prylar och godispåsar som är slängda över hela bilen.

Nu håller vi tummarna, gott folk, nu håller vi tummarna...

Blev omåttligt provocerad av en reklamskylt vi körde förbi idag förresten! Texten löd ungefär:

"Vi ber om ursäkt till alla SAAB-ägare! Vi har inte berättat tillräckligt om våra bilar..."

På rent jävelskap tänker jag inte tala om vad det var för bilmärke som hade mage att förolämpa mig så, men en sak lovar jag; jag kommer aldrig någonsin sätta min fot i en Honda!

Nu vet jag inte riktigt vad som hänt här, men nåt skumt är det...

Bilprovningen skickade mig ett brev och påstod att min bil behövde besiktigas!? En Spykersaab? Besiktigas? Nåja, det är väl bara att gilla läget tänkte jag.

I brevet var föreslaget en tid i Kalmar. Eftersom jag har min dagliga utkomst från en helt annan stad bekymrade jag mig inte om det utan tänkte att "jag bokar en egen tid på närmare håll".

Det är ett tag sedan, och det har varit lite mycket sista tiden. Sådär mycket att jag inte riktigt känner att jag har koll på egentligen nånting just nu. Allra minst bilbesiktningar och såna petitesser.

Men idag grejade jag lite bland massa papper och där låg plötsligt besiktningsbrevet igen! Aha, kanske bäst att kolla läget?

Gick in på nätet för att boka en tid. Möttes av det fullkomligt chockerande beskedet att jag a) har körförbud på bilen från 1 november och b) inga lediga tider för besiktning finns förrän tidigast 3 november. Om jag inte vill köra till Västervik alltså, en nätt sträcka om ca 20-25 mil eller nåt sånt.

Nu står jag uppställd på väntelista. Första lediga tid kommer meddelas mig på mobilen, mailen, genom brandlarm och förmodligen kommer även poliseskort erbjudas. Hör ni konstiga sirener ljuda inom närmaste två veckorna så ta det lugnt alltså. Det är bara jag som ska besiktiga min bil.

Det är panik. Fullkomlig panik...

Alla drabbas vi någon gång av en synnerligen dålig hårdag. Trist men sant.

Mitt läge just nu är inte en dålig hårdag utan konstant följande på varandra dåliga hårdygn.

Japp.

Frissan är något som lågprioriteras i mitt liv, mest för att jag inte tar mig tid. Det brukar alltid sluta på samma sätt - när hårtopparna är kluvna från topp till rot och jag därför har dubbelt så många hårstrån som normalt ringer jag akut, klipper av mig rubbet och åker hem för att vila ett halvår till.

Nu har jag inte klippt mig sedan i april tror jag. Ingen rolig historia...

Sen vill man ju inte skrämma slag på stackars frisörskan heller. Hon brukar oftast sucka djupt, himla med ögonen och hämta en jättemegastor sax när jag kommer dit. Varje gång lovar jag att komma på besök med tätare intervall och aldrig håller jag löftet.

Nu är det så hemskt så jag knappt vågar ringa henne...

Sen kan jag också meddela att alla miljarder hårprodukter som på TV säger sig kunna repair hairdamages kan inte det. De skojar bara.

I know. Don´t ask me how, but believe me - I know...

Har jag sagt att jag är storasyster till bästa småbröderna i världen? Va, inte?

Nähä, men då gör jag det nu då - jag har de finaste bröderna som finns! Jooodå, det har jag visst!

Jag har flera stycken, ett gäng kan man säga, och alla är mindre än jag. Eller yngre kanske... Ja, mindre också. På bredden alltså. Alla är jättesnälla också.

Maken köpte en diskmaskin på Blocket. Jag ringde en lillebror och frågade om han kunde hjälpa oss att hämta den, för han bor lite närmre diskmaskinen än vi.

Han hämtade den dagen efter. Sen åkte han hem och samlade ihop resten av sin familj och körde ner ända hem till mitt kök!

Mina bröder ställer upp i vått och torrt, ibland innan jag ens hinner be dem. De är just så mycket bröder man kan önska sig...

Fast det är klart - jag är ju också den bästa, vackraste, roligaste och snällaste syster de har.

De har ju bara mig...   

Men kolla här nu får ni se!

Innan...

Efter...

Ajöss, gamla trotjänare...

Å snyggaste i stan! Brorsan går inte av för hackor han heller...   

Skruva skruva koppla koppla...

Sen kan jag inte låta bli att fundera över en sak... Det är så omåttligt poppis med "dagens outfit" i alla bloggar överallt. Men alltså... Hur GÖR alla människor när de fotar dagens klädval?? För det här gick ju inget vidare... Och vad är grejen? Vilka är det som intresserar sig för vad andra på sig om dagarna, och varför????

Å en typ lite mörkare syrenfärgad tunika blev plötsligt... JÄTTElila????

Nä. Tror vi hoppar över "dagens outfit"-inlägg va?!

Maken ska på konferens imorron. Han springer runt som ett jehu och packar grejer, stryker skjortor och letar strumpor.

Han kom just springade med andan i halsen och slängde sina kostymbyxor i knäet på mig.

"Kan du sy i knapparna i de här, alla tre håller på å lossnar!"

"Meeen dåååå, det kan du väl göra själv?"

"Du, jag har precis installerat en diskmaskin åt DIG, kan du fixa det nu?"

En diskmaskin åt MIG??? Ha. Ha. HAAAA!

Jag ska sy i hans knappar. Å sprätta upp... låt se, ska vi säg vartannat stygn? i hans byxor... Höhöhö... 

Han kommer bli överraskad när han sätter sig på konferensen imorron...   

I min ständiga jakt på förhöjd livskvalitet har jag ägnat lite tid åt att, utan inbördes ordning, lista de tråkigaste sakerna jag vet för att sedan utvärdera om det går att komma runt dem på nåt vis... Tyvärr inser jag ju att det är en lista som blir svår att ta sig runt. Nu får jag ägna tiden åt att klura ut något sätt att komma undan:

1. att fylla på kaffe från paketet till kaffeburken när det är slut.

2. att tanka bilen.

3. att beställa besiktningstid.

4. att betala räkningar.

5. att plocka undan efter mig.

6. att köpa skor.

7. att ta in posten.

8. att köra ut soptunnan till vägen när maken glömmer det.

9. att slänga återvinningssopor.

10. att äta frukost.

11. att klä på sig och göra sig iordning på mornarna.

Ibland är livet bra trist...   

Nu kan jag meddela till alla som inte vet - det är diskmaskiner som is da shit!   

Om någon nu händelsvis missat mitt tragiska öde att diskmaskinen pajade för en evighet sedan och att begreppet livskvalitet därmed försvann som en avlöning så vet ni det nu.

Två timmar om dagen med händerna i diskvatten kan jag leva med. Men det inferno som rått i mitt kök sedan DD-day (DiskmaskinsDöden) har jag svårare att hantera. Jag är inte bortskämd med överdrivet mycket bänkyta i köket och när den yta som finns upptas av skitiga tallrikar och två gigantiska diskställ blir jag lite frustrerad. Det blev ju som bekant även kaffebryggaren som vägrade nedlåta sig att leva i denna krigszon så den la sig ner och dog den också.

Men nu har maken i samverkan med min alldeles egen älskvärda bror löst problemet och hapiness och harmoni kommer fr o m ikväll åter råda i mitt inre och i mitt kök.

Blocket är en fantastisk uppfinning. Maken ringde på en diskmaskin som visserligen redan var såld, men där annonsören OCKSÅ hade en bra bror (trodde det bara var jag) med en maskin till salu! Den tog vi. Å min söta bror hämtar den åt oss i sin skåpbil och kör hit den, kan man ha det bättre än så?

Aaahhh, life is gooood!

Dessutom verkar det som om julplanerna börjar ta form och det lutar åt en jul med massor av syskonbarn! Härligt!!!   

Har precis landat i hemmet efter ytterligare en påhälsning på Citygross. Skulle bara handla "lite" och det blev bara fem kassar! Brabra...

Nåväl. Det är alltid en happening när jag handlar. Vet inte om det händer er men det blir aldrig någonsin bra liksom... Är det verkligen bara jag som upplever det som värsta tortyren?

Jag vet inte vad jag gör för fel  men nåt måste det vara. Det brukar funka bra hela vägen runt affären, jag plockar ner det jag behöver och lagom på väg mot kassorna upptäcker jag att jag glömt det och det och det. Då brukar jag ställa vagnen och skynda tillbaka för komplettering. Sen hittar jag naturligtvis inte tillbaka till vagnen för jag har ingen aning om var jag ställde den... Det brukar bli lite spring innan jag hittar den igen, men oftast går det bra.

Sen återvänder jag mot kassorna och det är då det hela börjar...

Idag är ett typexempel;

Jag kommer fram. Inga köer. Damen framför mig är precis klar och ska betala. Medan damen betalar börjar jag lasta upp så bandet är fullt när kassörskan nickat och hälsat och trycker på nån knapp så det börjar rulla. Då börjar jag bli nervös. Bandet rullar fort och som den omtänksamma person jag är har jag naturligtvis lagt alla koder åt rätt håll. Blipp, blipp, blipp säger det men inte in samma takt som jag fyller på - blippandet går betydligt snabbare än jag hinner plocka upp.

Jag brukar här få lite problem med VAR jag ska ställa vagnen för att på bästa sätt kunna nå mina varor. Hur gör ni? Ställer ni den framför er, ställer ni den bakom er, ställer ni er mellan vagnen och bandet eller hur gör ni? Jag brukar nog stå mellan bandet och vagnen och plocka. Detta resulterar ofta i att jag fastnar med handväskan eller min kappa snärjer in sig i kassadisken eller kundvagnen.

Efter lite omflytt av vagn och mig själv är bandet nästan tomt, jag kastar mig ner i vagnen och öser upp prylar i det varuberg jag på stora skyltar vänligen ombeds att INTE bygga. Jag blir svettig, pulsen ökar och plötsligt fastnar min schal under nån vara och börjar åka med bandet, jag känner hur lufttillförseln avtar och jag drar och sliter, svetten rinner och när jag kommer loss ser jag hur kassörskan får lyfta alla mina saker för att något fastnat längst ner där man plockar i varorna.

Vagnarna på Citygross är gigantiska och jag når nästan inte ner till botten utan får hänga mig på kanten med häcken i vädret och måste vifta på fötterna för att nå golvet igen. Eftersom pulsen skenar i 380 och jag ska skynda mig tappar jag alla varor och får dyka efter dem flera gånger medan kassörskan står och väntar.

Ungefär nu kommer då nästa man som vill betala och ställer sig bakom mig.

Allt är upplockat, kassörskan hatar mig och säger med högdragen min "fleratusenochfemtio" och jag letar febrilt efter mitt cigarettmärke i hyllan ovanför henne. Hon väntar och tänker förmodligen på att hon helst av allt vill byta jobb. Jag hittar mina cigaretter, slänger dem till henne och hon blippar dem. "Fleratusenfemtioåttaochtjugofem" säger hon nu och jag fumlar med kort, väljer fel kort och måste byta, drar kortet på fel håll och glömmer koden. Efter mycket om och men är det äntligen betalt och klart.

Nu börjar nästa moment - varorna skall plockas ned i fem kassar. Jag hugger en kasse och försöker planera mitt packande genom att välja ut varorna i en ordning som gör att kassarna räcker. Rycker och sliter i mitt varuberg, plockar och plockar samtidigt som nästa kund börjar få sin halva av hyllan påfylld med sina varor. Naturligtvis kan kassörskan inte dra över den där flyttbara armen för mina varor ligger i vägen så hon får lyfta kundens varor också...

Jag plockar och plockar, ser att kassarna inte kommer räcka och nu kommer kund no 3 och börjar plocka upp. Kassörskan börjar fylla på den kundens varor på min sida och - av ren protest förmodligen - väntar hon inte, så den kundens varor hamnar bland mina.

Nu känner jag mig gråtfärdig, jag vill ringa maken och meddela att jag tänker lämna in skilsmässoansökan eftersom det bara är JAG som handlar fast det egentligen är hans jobb men han handlar så tråkigt så jag måste göra det i alla fall.

De sista varorna kastar jag ner ovanpå de fyllda kassarna, jag marscherar ut ur affären med bestämda steg och kastar in lösa prylar i bilen och bestämmer mig för att aldrig, aldrig mer storhandla.

Inte förrän nästa vecka i alla fall...