Idag när jag gick från jobbet passerade jag en mycket gammal dam som stapplade sig fram över Klaipedaplatsen i Karlskrona. Hon var långt över döden i ålder, krum, rynkig och ihopsjunken.

Genast for det genom huvudet på mig; undrar om hennes liv blev som hon tänkt sig? Och när sådana tankar far genom mitt huvud så har fantasin inga gränser, jag kan inte hejda mig. Hela vägen till bilen tänkte jag på damen. Jag såg henne som liten flicka med långa flätor i Carl Larsson-förkläde. Hur hon drömde om sitt liv som vuxen, vilka förväntningar hon hade och undrade hur hon trodde sitt liv skulle bli.

Svisch - bytte hennes miljö till en stadsjänta som stod på torget och sålde karamellstrutar. Kanske var hon dotter till någon marinofficer, jag menar, vi pratar om Karlskrona trots allt. Kanske var det hon som växte upp i vår förra lägenhet, officerslägenheten med takstukatur och pigkammare...

Sen kom någon ung kavaljer och bjöd upp henne på midsommardansen, hon plockade sju sorters blommor och gifte sig med honom. Han var nog också marinare och låg ute väldigt mycket medan hon gnetade på därhemma. Hon stekte ripor i köket och bar svagdricka i tunga ämbar från källaren. Bykade en gång i halvåret och kokade lakan i en jättegryta på spisen.

Eller kanske gifte hon sig med en man som söp och var elak, fick ett liv som huvudpersonen i Moa Martinssons "Mor gifter sig"! Tufft men ingen match för en stark kvinna liksom.

Fick tvinga mig själv för att gå vidare, för att inte vända mig om och gå fram till henne, titta på henne och fråga "ursäkta mig, vi känner inte varandra, men jag måste ändå få veta - blev ditt liv som du trodde det skulle bli? Har du gjort vad du planerade, har du förverkligat det du behövde och är du nöjd med det du haft?"

Nu gjorde jag naturligtvis inte det, jag är inte helt galen! Än. Men nån gång, en vacker dag, kommer jag nog att gå fram och fråga en gammal människa just det. För jag bli alltid så sjukt nyfiken när jag ser en väldigt väldigt gammal människa...

Kanske är det planerna att själv stå där en dag, gammal som gatan och någon frågar mig och jag glatt ska svara; nej, det blev inte som jag tänkt mig. Det blev mycket bättre...     Tyvärr lär ingen skall fråga mig heller, dessutom blir jag nog inte så gammal.

Men om jag mot förmodan blir det kommer jag också gå över Klaipedaplatsen i sakta mak, mötandes halvspringande, stressade medelålders kvinnor med datorer på axeln, systemkassar i händerna balanserande på idiotiska klackar i ett idiotiskt väder.

Förmodligen kommer jag då tänka som damen jag mötte troligen tänkte; "varför kan inte människan gå i normalt tempo och ta det lugnt? Vad ÄR det som är så vansinnigt bråttom jämt?"

Hon kan ju inte veta att jag inom 50 minuter skall ha landat Spykersaaben, hämtat och klätt på en hungrig son på fritids fyra mil därifrån... Helst också hunnit lämna lokalerna med sonen i släptåg.

Äh. Tillbaks till verkligheten. Nu ska jag ta mig lite medusin mot mitt öronsus och försöka få ner allt blodet ur huvudet och fördela det lite i resten av kroppen.

Ha en trevlig kväll!

Oooo, idag tycker jag lite synd om mig själv...

Jag är trött, jag har sus i öronen och jag har liksom tryck i ansiktet. Tror jag skulle vara ett ganska intressant projekt för läkarvetenskapen...

Imorse gick jag runt i huset och letade efter vad det var som susade, det lät som om en bandspelare stod och malde utan ljud liksom. Lika högt hela tiden. Efter ett tag upptäckte jag att det var INNE i mina öron det lät! Nojigt... Det gick över, tror jag, eller så är det bara det att jag fyllde öronen med andra ljud.

Sen trycker det i ansiktet - inifrån! Som om man rodnar fast hela tiden liksom. Och trycker runt halsen... Skitjobbigt.

Tror ni jag kommer överleva? Är det kört? Kanske går det över med lite fylligt rödvin... Tror jag ska prova det, tar en tur till Systembolagsapoteket på lunchen.

Lite ridtur i helgen kanske underlättar också, och lite bowling i Emmaboda med grannarna. Ska försöka kurera denna obehagliga åkomma så gott jag kan.

Återkommer. Kanske. Om jag överlever alltså... Hujedamej.

...att dricka champagnen som bjuds idag...

Har jag berättat om vår champagne? Inte? Oj, har jag missat det... Det är lite kul i all sin tragik, för det känns ibland som så väldigt mycket oss. Om man sen ska välja att se det positivt eller negativt är upp till betraktaren.

Nåväl.

Maken har massa utländska kontakter genom jobbet. Han var i Frankrike på ett av sina "möööööten" (ni vet, såna där tillfällen när han inte svarar i telefonen). Med sig hem hade han - förutom parfym till mig då - en otroligt vacker, uppfällbar pappkartong med en ännu vackrare flaska i. Det var en av de flådigaste champagner man kan köpa, tydligen... Karln som hade givit maken flaskan hade noga betonat att den var för "spezial ockasiones" och hur den skulle förvaras, vilken temeratur den skulle ha vid det "speziale ockasionet" och så vidare.

Den stod där, i skafferiet, i väntan på ett special occasion. Jag trodde maken skulle ta fram den när taket var lagt eller när jag fyllde 40 men nä. Ingen skumpa.

Men en dag, en vanlig sketen dag, fick han rycket och skulle bjuda på sin fina dricka. För att uppnå de ställda reglerna för dryckens förtäring stoppade han ner den i frysen ett tag, i sin kartong. Utan att tala om för mig förstås, det skulle ju bli en överraskning.

Flera dagar senare, när jag skulle hämta upp falukorven ur frysboxen, blev jag mycket riktigt väldigt överraskad när jag hittade skumpan! Vackert utfluten i botten på hela frysboxen och uppblandad med miljarders små små glasbitar... Flaskan frös, flaskan exploderade och champagnen was no more. Dessutom hade han lagt ner HELA den uppfällbara kartongen så den var tämligen massakrerad. Pappkartonger kan nog lätt bli det när en flaska champagne exploderar i dem. Tror jag.

Lär av oss som ett typexempel. Skjut inte upp njutningarna i livet i väntan på speziale ockasiones som aldrig kommer. Drick den och gör en vanlig sketen tisdag till en speciell tisdag istället.

...vårt nya rum!

Nu hälsas ni välkomna, släkt och vänner, att övernatta i vårt fiiiiina gästrum. Dock får ni räkna med att dela rum med   

heeela värdfamiljen anno 1997 stirrande ner på er från en vägg... Beklagar, men gilla läget!

Att hänga tavlor är ingen konst för de flesta, men för mig är det uppenbarligen en näst intill omöjlig uppgift. Vi har numera fyra hål i våra nya väggar, trots både tumstock och tapetmönster att följa, vilket borde gjort det lätt...

Jag mätte som värsta proffset med spik i mungipan och ropade till maken; "Hälften av 1,12 är väl... hm... 56 cm va?" Han suckade och svarade att "jaaa..." Jag nickade förnöjt (ha, visste väl att det var 56)  och bank-bank-bankade in spiken - på 65 cm. Hängde upp tavlan och kunde inte fatta varför det såg så snett ut.

Ut med spiken, nya bankbankbank och upp med tavelskrället igen. "Öh, det blev väl lite lågt va...?" sa maken väldigt, VÄLDIGT försiktigt. Slängde ner tavelhelv... igen och BANKBANKBANKade i spiken igen och nu, nu blev det faktiskt bra!

Sen samma procedur igen fast på andra väggen, bank bank, inget bra, banka om, nytt hål...

När jag var klar kom jag på att jag ville nog ha en annan tavla där men maken höll i mig, tog försiktigt ifrån mig hammaren och ansåg att jag nog borde nöjdförklara mig nu. Okej okej, det får va som det är.

Sen var det gardinerna. Jag rotade och letade och bökade men hittade inte en enda gardin som passade in i rummet. Om jag kunde begripa var alla våra fruktansvärt skitfula gardiner kommer ifrån! Jag hittade trasor som jag inte ens skulle använda som fönsterputstrasor och det värsta är att nån gång i livet har jag nog gillat dem. Minns ni de där puffgardinerna alla hade på åttiotalet? Man hängde upp dem och fyllde dem med silkespapper - hemska saker kan jag tycka när jag ser dem i en ihopskrynklad liten hög i nåt skåp numera. Rosa, lila, gröna. Men har jag slängt dem? Nä. Braåha...

Allt var väldigt puffigt och fluffigt på åttiotalet när jag tänker efter, kläderna, frisyrerna... Nåja, det var en parentes. Tillbaks till vårt nya rum.

Hittade några gamla spetssaker, hemska saker det också, men de får hänga till imorron. Men jag är lite nervös för att behöva tala om för maken att vi ska ta ner och byta de som hänger där nu, han var med och försökte arrangera upphängningen och egentligen är det väl ett under att vi fortfarande är gifta. Specialupphängningar av specialgardiner på specialstänger kan få det mest stabila äktenskap att krascha.

Nåväl - jag funderar på att sova i vårt nya rum inatt, bortsett från gardinerna tror jag faktiskt att jag gillar det!   

...då skulle jag göra om och göra rätt. Min lilla kommun skulle jag utveckla och göra till en attraktiv inflyttningskommun där människor vill satsa för framtiden.

I min värld är allt egentligen väldigt enkelt: man ger sin kommun självförtroende. Spaltar man ner helheten i små enheter så fungerar det mesta faktiskt likadant - självförtroende sänder ut positiva signaler och öppnar ögonen på människor. Ett kommunalråd måste inte bara kunna fungera som ledare, ett kommunalråd måste tillsammans med sin stab kunna entusiasmera, peppa och arbeta aktivit med klara målsättningar.

Alltså - "mina" kommuninnevånare tror på oss själva, vi vet att kommunen har potential och vi kan erbjuda en unik valfrihet i form av billiga hus, närheten till havet, skogen, tätort och landsbygd. Det är bara att välja. Dessutom hamnar man på ett vettigt pendlingsavstånd till städer som Karlskrona och Kalmar oavsett var man väljer att slå sig ner i kommunen. Det är ju lysande förutsättningar!

Jobb och sysselsättning. Vi behöver det. Ordet "Gnosjöanda" låter positivit i de flestas öron, eller hur? Då ska man veta att Torsås kommun beräknat på antalet invånare har fler småföretag än Gnosjö! Varför finns det då ingen "Torsåsanda" man talar om?

Man måste undersöka vad som krävs av kommunen för att få fler företag att etablera sig här hos oss. Hur kan man hjälpa till? Hur marknadsför man det geografiskt ypperliga läget?

Skola och barnomsorg. BRA skola och BRA barnomsorg. Inte skola och barnomsorg som hela tiden bantas på resurser för att "barnen kommer ändå ta slut". Fel mentalitet!!

Jag vill tänka "vi är en liten kommun men vi har ändå en ny idrottshall, en otroligt bra ungdomsverksamhet och närproducerad, ekologisk mat till skolor och äldreomsorgen. Övervägande delen av befolkningen bor på landsbygden, men med vårt miljötänk har vi ändå satsat på en väl utvecklad kollektivtrafik - även när skolan är stängd och med turer utöver skolbussarna. Vi arrangerar ungdomsaktiviteter på helgerna och har naturligtvis nattbussar till orter som Söderåkra, Bergkvara och Gullabo. Vi har förenat våra olika orter genom gemensamma aktiviteter mellan skolbarnen i ytterområdena så de känner till varandra och har etablerat en form av gemenskap när de strålar samman i högstadiet. På så vis arbetar vi aktivt för att överbrygga den konkurrens som hela tiden råder mellan områdena.
Vi satsar på etableringsstöd till nya företag, vi erbjuder hyresrabatterade lokaler och en medflyttandeservice i form av introduktionspaket till kommunens nya invånare.
Vår årliga "Torsåstoppen-dagar" är välbesökta - vem vill inte komma och hälsa på en kommun som är så otroligt framåt som Torsås?"

Vad är det för fel på att utveckla något positivt som föder ringar på vattnet istället för att slå sig till ro och förvalta ett sjunkande skepp?

Jag är en drömmare. Men drömmar går alltid att förverkliga!

Om jag vore kommunalråd, då jäklar...   

Som alltid när det kommer till magi så är det något lurt!   

Magiska jeans är jättesköna, de gör som de säger; trycker in och trycker upp. Nu återstår alltså bara att komma underfund med VAR man ska göra av allt upp- och intryckta... Jag syftar då på främst på den simring som bildas ovanför byxlinningen av upptyckta valkar. Men jag avvaktar väl, för jag förutsätter att man snart presenterar en in- och upptryckande tröja som tar hand om avfallet?

Dessutom upptäckte jag när jag tog av mig byxorna igen att allt överflöd ramlade ner och ut precis som innan, vi snackar tydligen återvinning.

Idag är det tandläkardags med liten son igen, plastning av den oplastade sidan av garnityret och för övrigt en ganska behaglig dag tror jag. Pula och fixa, se om jag kan hitta några lämpliga, oläckande stövlar till sonen i tätorten.

Men jag funderar på om jag inte ska försöka jobba undan lite så jag hinner upp till hästelihästen också... Japp, tror jag ska satsa på det!   

Hejrå!

Slank in på KappAhl på vägen mellan mina olika skrivbord och kom ut med en liten kasse "magiska jeans".

De ska tydligen vara så magiska så man inte vill kliva ur dem när de väl är på, säger reklamen... Hm.

Tydligen skall de hålla in och hålla upp och med tanke på mina duster med vågen låter det som om det vore preciiiiiis vad jag behöver.  Min vana trogen provade jag ju inte i affären - orka... Jag provar hemma! Har jag tur så lurar jag vågen att tro att jag är så slank så den inte ens ger utslag, mooahhahhaaaa!!!

Får väl se om de är så magiska att man vågar lägga ut ett foto från provsessionen... Någonstans tvivlar jag på det.

Återkommer med rapport!

Satt och lyssnade på nyheterna medan jag försiktigt halkade mig iväg till jobbet idag. Svenska grisar äter genmanipulerad soya. Ska omedelbart erkänna; jag kan inte ett smack om odling, tomater eller grisuppfödning! Jag hör till kategorin som bara handlar i affären och äter.Ordet ”genmanipulerad” har en väldigt negativ klang i mina öron. Bara ordet ”manipulerad” låter obehagligt. Men ”genmanipulerad mat” låter rent äckligt.

Det ÄR nog inte äckligt – att genmodifiera mat är inte detsamma som att försämra smak och kvalitet. Tvärtom, vitsen är ju att få bättre, mer hållbara och näringsrik mat. Men den är manipulerad. Den är inte äkta! Genmodifierad mat låter som ”låssasmat”.   

Samtidigt – om jag står och ska köpa grönsaker så vill jag inte ha tomater som är fläckiga, halvmjuka och skrynkliga. Jag vill ha klarröda, lagom hårda tomater som ser goda ut! Alltså väljer jag ut dem. Hade jag gjort det om det stått ”Genmodifierade tomater” på skylten? Hm. På något vis låter det inte lika gott…

Men jag är ju svensk konsument, jag är kräsen och jag vill ha valuta för mina pengar. Jag vill ha felfri, vacker mat, annars blir jag gnällig. Att den är lika felfri och vacker efter en månad i kylen är anmärkningsvärt men ekonomiskt!   

”Välkommen hem till oss på middag. Vi bjuder på skinkstek från grisar uppfödda på genmodifierat foder och manipulerad potatis!” Undrar varför ingen kommer…

Nä, allvarligt talat – det handlar återigen om rätten att få välja och inte minst välja bort. Som ätande konsument vill jag få möjlighet att göra egna val, jag måste få informeras om vad jag äter och stoppar i mig.

Manipulera på ni som kan, men gör det med försiktighet. Och ge mig möjlighet att få välja om jag vill ha den!