Sitter och försöker göra en shoppinglista. Inte jättespännande projekt, men nödvändigt.

Ibland avbryter jag skrivandet och tar en sväng till skafferi och kyl för att inventera kvarvarande lager av föda.

Plötsligt slår det mig - jag behöver egentligen inte skriva nån lista varje vecka, det hade räckt med att kopiera föregående veckas! För när jag börjar analysera min lista märker jag att den ser i stort sett ut exakt likadant varenda vecka. Mhm, möööördande trist...

Falukorv (bra mat, kan varieras massor)

Tomatpuré (alltid braåha)

Bröd (who can live without...)

Pålägg (här är det lite otydligt, får se vad jag känner för i affären)

Kyckling (se Falukorv)

Sallad (eftersom den gamla vissnat - igen)

Gurka (fattar inte vem som vräker i sig gurka här hela tiden!)

Fläskkotlett (mest till frysen, så himla tråkigt att steka...)

Couscous (familjens timesaver! Dessutom gillar barnen det, halleluja...)

Köttfärs (suuuuuuck, ständigt denna färs!)

Fetaost (tror det är beroendeframkallande, jag äääälskar det)

Och så vidare, och så vidare...

Sen kommer det där vi alltid köper men aldrig äter upp t ex;

Vaniljyoughurt (hälls ut nån vecka efter datumets utgång för ingen är egentligen speciellt förtjust i det)

Jäst (finns alltid, används aldrig men intentionen är alltid lika god. Sanslöst hur små jästar kan bli efter några veckor i kylen, har ni sett det?)

Majs (köps i konserver om tre, äts tre teskedar ur varje burk och resten möglar i kylen till den springer och lägger sig i soppåsen)

2-kilos morotspåsar (vi ÄTER morötter men hinner aldrig äta upp alla innan det börjar växa små blommor på dem. Men vi delar dem med hästen)

Idag tror jag faktiskt att jag ska vara lite nytänkande i handlandet. Egentligen är det ju makens jobb, handlandet, men han är om möjligt ännu tristare än matlistan när han handlar. Han köper nämligen BARA det som står på listan. Förutom när han får spader och kommer hem med en plastburk Israeliska jordgubbar bara för "att det fanns". Vi andra i familjen talar om det än idag, fast det är ganska länge sedan! "Kommer ni ihåg när pappa köpte jordgubbar mitt i vintern..." Men då och då känner jag att det blir för mycket grå vardag när jag packar upp hans hemtagna matkassar och kör en egen repa i affären. 

Då kan jag nämligen lysa upp tillvaron genom att plocka upp en burk oliver ur kassen. Eller en burk grillad paprika.

Mer spännande än så blir nog inte mitt shoppande heller är jag rädd...

Jag har kommit upp den aktningsvärda ålder då man kan börja meningar med "när jag var ung..." och falla i återblickar över hur allt var bättre förr.   

Idag tänker jag bl a på den tiden när en mascara var en - mascara. Man kunde välja på svart, brun och blå och sen fanns alternativen vattenfast eller inte.

När jag ska köpa en mascara idag är det ett halvdagsprojekt! För först och främst ska jag välja vilken typ av ögonfransar jag vill ha; långa, tjocka, vanliga, separerade, lösögonfranslook... Kanske alltihop?

Sen kommer nästa bit; med vilken metod skall jag uppnå mitt val? Med 2000-kalorimascara, med fibermascara, med dubbelborstemascara? Kanske med borste som ser ut som en kam för att separera och sedan lägga på ett lager med en rund, tät borste? En gles borste, en tät borste, en tjock borste eller en smal, tunn borste?

Jag botaniserar bland eyes wide open, lash designer, extreme resist lengthening. Ord som revolution, ideal och impact är en bråkdel av vad jag måste ta ställning till i mitt beslut.

Kanske vill jag ha långa lösögonfranslooken om jag ska på fest och en naturlig look när jag ska till jobbet... Ve och fasa, då måste jag välja TVÅ olika!

Kanske vill jag inte ha lösögonfranslooken alls, eftersom jag trots allt inte ska använda mina ögonfransar som imborttagare på bilrutans insida. Det räcker nog med ganska "vanlig" look då.

Sen vattenfast eller inte... Nu är det inte ofta jag fäller tårar i större omfattning under dagtid, så jag klarar mig nog med vattenlöslig. Det är så mördande tråkigt att tvätta av sig kladdet på kvällarna i alla fall, vi gör det enkelt. Men det är klart... Kanebo har ju sin 38... Den som är vattenfast upp till 38 grader... Hm... Men å andra sidan har den en totalt värdelös borste, alldeles för liten, så den går bort!

Det hela brukar sluta med att jag går till Nivea-hyllan och helt ospännande plockar åt mig en knallrosa Volume Nanodefinition, svart, icke vattenfast. Inte vet jag om den nanodefinierar, volumiserar eller gör mig lycklig för att den är knallrosa (inte mascaran i sig alltså, den är svart) men den är trygg och hemvan.

För ett tag sedan skulle jag minsann vara lite wild and crazy och plockade åt mig en av samma märke med knallblått hölje! Niveas nya sensationsmascara skulle det tydligen vara, Extension Nanodefinition - minsann minsann!

Dagen efter var jag tillbaka och kompletterade min samling med en rosahöljd Volume Nanodefiniton också... Extension Nanodefinition hade en urusel borste, dessutom fastnade inte eländet på ögonfransarna. Det är ett av kraven jag ställer på en mascara nämligen, fastna gärna på ögonfransarna okej?

Sen kommer vi till avdelningen för foundation! Jag säger bara; mooaahhahhaaaaa!   Nu snackar vi heldagsshopping!

Nä, det var bättre förr. Även om vi helst inte skall backa ända till när JAG var liten och fascinerat satt och tittade på när min mamma och moster satt och spottade i kakmascaran, joxade runt med borsten och fick loss en sörja som de sedan applicerade runt sina eyelinerförsedda 60-talsmakade ögon. Det var innan ord som ögoninflammationer, bakteriehärdar och "ganska äckligt" basunerades ut i kvällspressens make up bilagor. Det var faktiskt innan kvällspressen ens tänkt tanken på att make up kunde sälja lösnummer alls!   

Har gjort ett tappert försök att genomföra en liten ridtur genom den underbart sköna smålandsskogen idag. Solsken, vattendropp, plusgrader - kan förutsättningarna bli bättre?

Japp. Det kan de...

Hur det gick?

Inte alls, skulle man kunna säga.

Smålandsskogens grusvägar i mars månad är sig inte riktigt lik tidigare smålandsskogars grusvägar i mars liksom. De är belagda. Med is. Och på isen är det vatten.

Det finns en liten väg, kanske 300 meter, som är jättefin! Å sen är den inte alls. Varken fin eller nåt annat.

Vi kom där, i full galopp, hästen och jag. Bromsade in lite lagom, tog ett par trevande steg ut på vägen - den såg liksom lite "mjuk" ut. Fem meter med hovar åt alla håll och sen naturligtvis tvärstopp. Felbedömning - ingen mjuk is, glashalt var det och utanför vägen halvmeter snö med skare typ cementblock. Om man inte är häst, för då trampar man igenom cementblocket.

Det var avsittning och sen övertalning, lock och pock och till slut typ BAR jag 500 kg häst i mina armar för att återta fast mark på fungerande underlag. Man är starkare än man tror...   Sen var det uppsittning igen, men si DET tyckte inte hästelihästen! Nä, tjusiga undanmanövers med bakvagnen och en annan är ju inte precis nån gasell beträffande smidighet så det var en liten dust. Men skam den som ger sig!

Nåväl, man kan galoppera fram och tillbaka på en vägsnutt många gånger, så lite ridet blev det ju!

Liten lessen hund är fortfarande liten och lessen och dessutom tjurig över sin plasttratt, det är ingen rolig kombination. Mö gnäll blir det! Ibland tar vi av tratten så hon ska få äta och dricka utan den, men tyvärr måste den på igen ganska snart. Det fnattas och klias i såret hela tiden, stackars liten... Men hon stöder lite på benet nu, när hon glömmer sig, det är ett gott tecken!

Deppig son ingår också i dagens meny. Han håller på att tappa en tand lillfisen, och det är vääääldigt jobbigt med just den här tanden. Han har nämligen fått lördagsgodis och kan inte äta eländet... Man kan ju lika gärna gräva ner sig när man inte kan äta sitt lördagsgodis! Men "jag kan nog få i mig lite chokladpudding" snyftade han med tårarna rinnande. Amen klart han ska få chokladpudding!! I stora lass!

Nähä, melodifestival vankas och innan dess ska som sagt chokladpuddingen röras, popcorn poppas och fika fixas fram. Undrar vem som ska göra det? Det är bäst jag slutar så jag kan övervaka att det blir gjort om inte annat...

Kiss and bajs!

´tackas lejten vuvve, tååå tynn om na... (Bebisspråk, betyder stackars liten vovve, såååå synd om henne. Tydlighet är förutsättningen för människans utveckling).

Här har vi nu en liten vit bitch som inte är så bitchig för tillfället... Mest ynklig, skulle man kunna säga. Med tratt, rakat bakben och en rad med stygn. Ojojoj vad det är synd om henne! Hon ser ut som en deprimerad golvmopp med påsytt kycklinglår. Ingen rolig historia. Dessutom låter hon som mina bilar brukar låta när de är på upphällningen; gnissel gnissel pip pip.

Men hon är sin mattes hund, hon är tapper! Kommer bli bra det här. Husse fick sova på soffan inatt så kycklinglåret fick ligga och kurera sig i hans säng.   

Måste lägga in en eloge till Kalmar Djursjukhus också - en fantastisk inrättning! Service, positiv anda, glada människor och duktiga veterinärer. Undrar om inte svensk sjukvård har en del att lära av dem. Personligen har jag inga dåliga erfarenheter av sjukvården, tvärtom, men jag vet att många andra har...

Nåja, nu är det VAB som gäller fast då med syftning på Vård Av Bitch. Tyvärr får man ingen ersättning av försäkringskassan för det, så jag tar helt enkelt med min kycklinglårhund till jobbet.

Haha, lite kul det där med hundar och katter förresten. Vi har ju ett gäng av kattsorten också, och där håller jag på i flera timmar för att få i dem en fjärdedels piller med avmaskningsmedel. Bökar med leverpastej och skinka och jagvetintevad, och den där jäkla lilla tabletten ploppar ur dem hela tiden!

Hunden - hon sitter fint, namnamnam svälj - och vill ha ett litet piller till!   

Nånstans misstänker jag stora skillnader mellan intellektet beträffande dessa ädla djur!

Hoppsan, måste ta hand om en stor plasttratt som just fastnat under min stol. Suck.   

Onsdag = ledig dag.

Onsdag = dag då man inte jobbar och därför sliter häcken av sig för att göra allt man inte hinner annars.

Onsdag = dag man viker åt att prata i telefon, maila, skriva sura inlägg i webtidningar, konspirerar och smider planer. Dag när kommunens politiker tycks göra allt för att förstöra och irritera tillvaron för en genom fullkomligt idiotiska beslut.

Onsdag = dag man kliver upp mitt i natten och kör liten hund till sjukhuset för knäoperation...   När man går och lägger sig på kvällen utan tassande hundfötter på golvet, utan knarr från hundkorgen på golvet bredvid sängen och utan olydig vit bitch som väntar till man sover med att hoppa upp i sängen...

Onsdag = dag som tar slut innan den hunnit börja och som man inte ens märker att den fanns.

Onsdag = Ingen bra dag idag. Det kostar MASSOR av energi att tvingas vara sur, irriterad, frustrerad och lessen. Man blir helt färdig!

Imorron är det torsdag! Då försöker vi på nytt...   

...så gör man fel.

Lillfisen har gått på dagis och fritids till klockan fem i princip fyra dagar i veckan under flera år. Så har jag väl fått veta att jag lever också... Uuuujuuujuuuj. "Iiiiiingen annan behöver va så läääänge" har det låtit. Naturligtvis har mitt dåliga modersamvete ständigt gnagt i bakhuvudet. Alltså syr jag om hela mitt arbetsupplägg och kan på så vis komma klockan fyra två dagar i veckan, helledigt en dag i veckan och klockan fem bara två dagar! "Varsågod, älskade barn, allt för att du ska må bra vännen" sa jag inte men hoppas han ska känna det ändå. När han blir vuxen alltså. När han har vett att uppskatta att man gjorde vad man kunde. Ja, alltså, jag förutsätter att han blir en klok och förståndig vuxen man som inser det i alla fall. Hm...

Nåväl.

Hur glad är han de två dagar i veckan jag kommer klockan fyra? På en skala? Vad tror ni? Nä, precis. Inte glad alls. Tvärtom. Åskmoln av värsta sort. "Vafför kommer du reeeedan" heter det nu. "Hajunte hunnit leka klaaaart".

Nu börjar jag bli orolig för att han som klok, vuxen människa ställer mig mot väggen och ifrågasätter varför han aldrig fick leka färdigt. Varför jag förstörde hela hans barndom genom att ständigt komma och avbryta lek och pyssel i min iver att vara en god mor.

När vi är lediga på våra onsdagar klättrar han på väggarna. Han vill ringa en kompis så fort han kommer innanför dörren efter skolan, men alla kompisar är på fritids...

Ärligt talat, jag tror jag måste inse att en eftermiddag i mammas sällskap inte är vad han trängtar efter och behöver längre. När han var mindre ja, men nu - nej.

Jag var hemma i omgångar i princip hela hans första tre år, jobbade jag så jobbade jag halvtid i kortare perioder. Det är nog helt enkelt så att jag måste inse att han är trött på mig och mitt sällskap.

Så: vår äldsta son är inte fostrad av oss, han var hos dagmamma fem dagar i veckan mellan åtta och halv sex. Ingen bra lösning varken för honom eller oss, men situationen var som den var då. Bad parent.

Mellanfisen var på dagis långa dagar till han fyllde sex år, sen kom lillfis och han kunde få va hemma han också. Det passade honom bra, han har aldrig funnit sig tillrätta riktigt i barnomsorg vilken sort det än varit. Sen vart det fritids igen och han ville bara hem men han vill vara själv hemma. Det är han inte längre, jag är hemma alldeles för mycket... Bad, bad parent.

Lillfis har fått vara hemma hur mycket som helst och vill inte alls hänga här, han vill till fritids och leka med kompisar. Very bad bad parent.

Kan man inte bli uppsagd från föräldraansvaret på grund av bristande kompetens?

En sammanfattning av läget; Ann Heberlein har skrivit en bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". 

(Ett litet sidospår - jag har läst den för ganska länge sedan och jag har fortfarande inte förstått vilken typ av reaktion som förväntas av mig... En människa skriver om sitt sjukdomstillstånd, bipolär typ 2 tidigare kallat manodepressivitet, och det är ju en tråkig sjukdom. Jag tycker synd om henne som har det. Det är säkert väldigt jobbigt. Absolut. Mina fulla sympatier.
Böcker där människor beskriver och berättar om sina sjukdomar får mig alltid att reagera likadant - "vad förväntar författaren av mig nu" tänker jag när jag slår igen den. "Att jag ska starta en insamling? Att jag ska engagera mig i något fast jag inte vet vad? Att jag bara ska fortsätta mitt liv som vanligt, glad och tacksam över att jag inte har bröstcancer/ALS/ADHD/depressioner eller vad boken nu har handlat om?"
När jag läser böcker om människor som utsatts för misshandel och övergrepp som barn, människor som överlevt tsunamis, människor som tagit sig ur missbruk, skadats för livet men skaffat sig livskvalitet för de besitter omåttliga doser av jävlar-anamma - då förstår jag hur jag ska reagera. Då kan jag förfasas, jag kan gråta med, glädjas med och känna med författaren ifråga. Jag kan slå igen boken och känna att jag fått ett klart budskap - ge aldrig upp. Slå aldrig dina barn. Var ödmjuk och tacksam för allt elände du slipper gå igenom.

Men den här boken gav mig inget budskap, den malde på om hur fruktansvärt författaren mådde och mår och... tja... hemskt, alla gånger, men...? Den förmedlade ångest hos mig eftersom jag misstänker att jag borde känna något jag inte känner. Nu åter till huvudspåret...)

Den här boken har alltså väckt lite diskussioner och debatt om självmord som jag tagit del av. Jag är ingen vetenskaplig expert på området, men jag tror mig tillhöra toppskiktet i statistiken när det kommer till "efterlevande till antalet självmördade familjemedlemmar". Om det nu finns någon sådan statistik. Ingen åtråvärd eller eftersträvbar position kanske, men den ger mig viss pondus och viss rätt till åsikter i ämnet. Tycker jag. Och eftersom jag konsekvent vägrar följa den politiskt korrekta vägen att hålla klaffen om saker som många vill tiga ihjäl så tänker jag inte göra det nu heller.

Diskussionerna om huruvida det är rätt eller fel att ta livet av sig överlåter jag åt andra, det är ett för mig uttjatat ämne. Kort och koncist; se livet som en båt. Du fyller båten med allt och alla under resans gång. När båten springer läck - är det okej att kasta sig i sjön och låta övriga sitta kvar i båten och klara sig bäst de kan? Men det är inte det jag vill diskutera utan kraven som ställs på mig som är kvarlämnad…

Det finns ett stort antal förståsigpåare i bloggvärlden och IRL som kräver en massa utav mig. Det krävs att jag ska förstå, att jag ska förlåta, att jag ska försonas med tanken på att alla drog utan att bry sig om vad jag tyckte. Okej, bra, ni får tycka vad ni vill. Men vet ni vad? Det får jag också. Och jag kommer aldrig förstå. Jag kommer aldrig förlåta. Som jag sa finns det ett outtalat, politiskt korrekt tankemönster som man förväntas följa som efterlevande.

För det första ska man inte prata om det, det är lite hyschhysch på nåt vis. Skämmigt. (Nej, jag skäms inte en millimeter! JAG har inte gjort något jag behöver skämmas för!)

För det andra får man inte vara arg - då blir man nämligen bitter och DET är inte bra! (Jag är preciiis så arg jag vill! Att vara förbannad eller bitter är nämligen inte samma sak).

För det tredje får man aldrig döma, prata ner eller prata illa om avlidna människor. Detta innefattar även människor som tagit livet av sig. För efterlevande kan detta vara ganska svårt. Det är liksom inte läge att på begravningen sitta och säga saker som att "världen har förlorat den mest osjälviska, omtänksamma och livsbejakande person som funnits”. Men man får inte heller säga det man helst vill skrika ut så det hörs till himlen; ”hur fan kunde hon/han? Hur kunde vederbörande vara så otroligt egoistisk, så självupptagen och så jävla dum????” Så det gör man inte. Man tänker det tyst för sig själv istället. Men man får inte prata om det! BIG NONO. Man ska tala väl om de döda…

 "Du måste förstå att de mådde så dåligt" säger man till mig. "De såg ingen annan utväg... " Nä, det är ju ganska uppenbart. Men de fick välja - det fick inte jag. NU får jag välja! Och jag gör mina val; jag förlåter inte, jag förstår inte - tänker inte ens anstränga mig för att förstå - men jag tvingas acceptera. Alltså gör jag det men jag väljer att göra det utan offerkofta och utan bitterhet. DET valet har jag nämligen också. Det måste alla moralpredikande förståsigpåare förstå. Jag har ingen annan utväg.

Jag kunde inte ställa några krav då. Suicidala personer är inte mottagliga för krav alla gånger. Men det är okej att kräva av mig att jag ska vara ädel i min tankebana? No väj Shosäj. Jag är inte ädel, jag är ingen "fin" människa när det kommer till den frågan. De ansåg sig ha rätten att tacka nej till livet - jag förbehåller mig rätten att inte gilla deras beslut.

När jag lägger mig i den här debatten upplevs jag som förbannad, cynisk, kall och hård på grund av att jag vägrar rätta in mig i ledet och uppföra mig korrekt. För i "min värld" konstaterar jag högt och tydligt att suicidala människor är de största egos som existerat. Och "min värld" i det fallet är det arv som de lämnat efter sig. Det är inte en värld jag valt själv. Men jag hade gärna levt i en värld där jag sluppit de insikterna…

Nu låter jag förmodligen precis så bitter som jag hävdar att jag inte är. Men som sagt, det är skillnad på att vara bitter och att vara förbannad. "Min värld" har också gjort mig stark. Den har lärt mig att jag klarar mig i världen vad som än händer, och det är jag tacksam över. Jag accepterar, jag travar vidare och jag tar hand om det som kommer efter mig istället, glad åt att kunna skona mina barn från samma erfarenheter jag har själv.

Åh, en sak till! Alla suicidala personer är inte sjuka. De är inte alltid depressiva i någon namnsatt diagnos. Ibland är de bara jävla fegisar som inte pallar ta tag i saker som de kanske borde... Så var den förbjudna sanningen ute i etern också! Torrt konstaterad.

Människor dör. I de allra flesta fall lämnar de efter sig anhöriga som har till uppgift att sopa ihop spillror av det som lämnas kvar. Anhöriga som går igenom en process av sorgearbete, som lever med stora, svarta hål i mellangärdet. Men hålen brukar i normala fall fyllas igen, sakta. Inte försvinna, men anta en grå ton kanske. Med tiden.

Så fungerar det för efterlevande till självmördare också. Men där har man ofta två hål. Ett i mellangärdet och ett i själen. Och hålet i själen består av den ständiga frågan ”vad var det jag borde förstått att jag skulle göra som jag inte gjorde? Varför räckte jag inte till?”.

Det hålet bleknar aldrig.

För det fall någon undrar vart jag tagit vägen så kan jag meddela att jag ägnat tiden åt lite quality time med family och neighbours. Vi har då ägnat tiden åt bl a detta;

Vi fortsatte med;

Liiiite mörka bilder kanske, men ser ni no 10 där längst bort i bild? Det är en på gränsen till salig lillfis som ska få köra själv för första gången i sitt liv...

Vet ni hur man ser ut när man ska få köra själv för första gången? Efter flera års stående vid sidan om banan och titta drömmande på pappa och äldre bröder som har jättekul? När man äntligen äntligen kommit upp i rätt längd och en dröm ska gå i uppfyllelse? Jo, då ser man ut såhär:

Sedan avslutades dagen med middag, melodifestival och sällskapsspel hos grannarna!

Man kan väl säga att det var en osedvanligt trevlig lördag på alla sätt!

Gjorde ett tappert ridförsök också, men det gick inte så bra... Är det inte is, is och is överallt så är det skarsnö - gärna då med lite is under! Hästen har inga skor och därmed inga broddar så efter idogt runtridande på jakt efter lämpligt underlag gav jag upp. Hon såg lite förvånad ut, hästen, när hon efter 20 minuter sadlades av och släpptes ut i hagen igen! Men nästa vecka kommer våren och då - då tar vi igen det.

För övrigt har jag ägnat dagen åt att irritera mig lite på de debatter som pågår lite varstans i bloggosfären på internet. Jag syftar då på debatter som handlar om självmord och alla moralpredikanter som tycker så himla mycket...

Jag ska återkomma till detta, men det får bli ett eget inlägg och risken är att det blir låååångt...